Väldigt svårt att sammanfatta gårdagens träning. Man kan säga att läget mellanmjölk inte över huvudtaget existerar på Snorkan. 

Hon har egentligen aldrig varit såhär avspänd. Hon går ut efter att inte ha sett ett terrängbilder sen i augusti med tanke på skadan hon fick på hoven när hon tappade skon i Enköping och hoppar 1* på ett sätt utan att blinka. 

När hon hoppar så hoppar hon som en miljon och det känns så jävla lätt och det känns som hon kan hoppa precis vad som helst! 

Om jag däremot för en millisekund tappar den fina sytråden till bettet så kommer vi helt ur rytmen och då vet ingen av oss vad vi ska göra så då hoppar vi inte. 

Så ja på ett sätt är hon 1000 gånger bättre än någonsin för alla språng hon bjuder på är typ som en miljon. Däremot så måste jag verkligen hela tiden behålla kontakten, rytmen och hoppa ett hinder i taget. 

Jag är helt övertygad om att det kommer bli bra det är bra så jäkla svårt att ha två hästar som Bullen och Snorkan som på ett sätt är så himla lika och på ett sätt så himla olika. Just när man kommer till ”stridens hetta” så kan jag på Bullen bara mjukna lite i handen och hålla om med skänkeln. På Snorkan ska jag bara lugnt sitta kvar och rida henne precis som i alla andra lägen. Och det är en väldigt svår omställning för mig! Eftersom bullens ridning sitter så i ryggmärgen och när Snorkan känns som honom så är det som att min kropp reagerar på att det är honom jag rider. 

  
Så summa. Absolut en väldigt bra träning! Summa två. Hon är så mycket bättre. Summa tre. Jag måste jobba på min omställning och mitt lugn. 

På tisdag är det dags igen att gå ut på terrängbanan så det känns skönt!