Självklart när det börjar gå bra så kommer någon och biter en i svansen bara för att göra en påmind om att vara ödmjuk mot sin sport och sina arbetskamrater. 

Jag tyckte att Snorkan kändes något tung de sista hinderna i Mantorp men efter tävlingen har hon mått bra och varit fin i benen. 

I torsdag åkte vi och tränade terräng igen och lite samma sak hände då. Kändes bra först men ju längre träningen gick fick jag en lite konstig feeling men kunde inte svara på vad det var. 

Nu har boven tittat fram genom kronranden. En elak liten hovböld. Skönt att det inte var värre så klart men ändå väldigt trist! 

Vi har nu lättat på trycket och bandagerat henne. Hon får till imorgon på sig innan vi tar beslut om hur det ser ut och om hon får tävla i helgen. Annars får hon komma ut i Strömsholm som nästa start istället. 

Jätte tråkigt såklart när ”hemma banan”, ja Botkyrka kommer alltid vara hemma, blivit så fin! Och det är alltid härligt att tävla där med det fantastiska stödet man får av alla! 

Vi håller tummarna men jag vågar tyvärr inte hoppas på för mycket …