I lördags bar det av till Strömsholm för andra gången denna vecka och med för dagen var Gullis som skulle få träna med OBS-trupperna. Vi kom dit vid lunch och började med en räkmacka på Markan följt av teori ute i solen innan det var vår tur att träna.

Förutom att Bullen kom alldeles för nära en relativt stor bank och vi fick vårt första och förhoppningsvis sista fall någonsin så hade vi en jätte bra dag på Strömsholm. Det blev ett ganska rejält fall men både jag och Bullen klarade oss bra. Han var mest chockad men i övrigt inte en skråma. jag själv är mör och har lite värk men jag överlever!

Vi kunde dock fortsätta att rida efter fallet vilket psykiskt nog var väldigt bra för oss båda. Och jag kunde inte känna något konstigt alls på Gullis.

Han hoppade sedan väldigt bra på träningen och allt kändes väldigt enkelt! Och bilderna talar väl för sig själva. Det är svårt att inte säga att han älskar sitt jobb!

Alla linjer löste han på ett mycket enkelt sätt och han känns väldigt fin i träning just nu!

Och bäst av allt med hela träningen måste ändå vara att vi fick avsluta hela passet med att äntligen övervinna vår akilleshäl! Det enda hinder som någonsin verkligen har ställt till problem för mig och Bullen är Strömsholms häckar innan vattnet.

För 3 år sedan så ramlade jag av där vilket var andra gången i hela Bullens liv som jag ramlade av honom, han har bara tappat mig en gång tidigare när han var 3 år gammal.

Och det har verkligen suttit kvar i både hans och mitt huvud tror jag så sedan dess har detta helt klart blivit en issue för oss. Men nu äntligen så har vi lugnt och metodiskt tagit oss an vår svaga länk som ekipage och övervunnit den. Tror att både jag och Gullis är rätt lättade över detta!

Tusen tack Lena och Mats för denna roliga och givande dag! Och tack Mattis för fina bilder! och tack Strömsholm för att vi fick träna på er fina bana, även om ni nu står för två av mina tre tårtor i Bullens liv.

Och för er som undrar hur Bullen mår två dagar senare så mår han bra! Inte en skråma, inte en svullnad, han fick skritta igår bara utifall att om han skulle vara mör. Men som sagt inte ett enda tecken på att något skulle vara knas vilket är otroligt skönt som ni förstår! Så idag är det tillbaka till arbete igen och till helgen väntar tävling!

Jag själv ser fortfarande ut som en 80 årig tant och stel som få med diverse smärtor och säkerligen lite grus kvar någonstans. Men som sagt någon dag till och sen är jag nog redo för att springa marathon igen!