26 oktober. En dag som alltid kommer att vara med mig. En dag när alltid gick så snabbt. En dag då jag sa hejdå till en av dom jag älskar mest i hela världen. 

För två veckor sedan blev Snorkan plötsligt halt och vi var nästan helt säkra på att hon hade fått en hovböld. Men då hon nu inte alls var bättre så åkte jag in för att röntga hoven för att verkligen få svar på vad som spökat under sommaren och boven till hovbölderna hon fått. 

Hon var öm i hela sulan och puls och mina tankar har gått åt att den kanske skulle kunna vara en hovbensfraktur så vi röntgade henne direkt. 

Fraktur kunde man relativt snabbt utesluta men däremot kunde man konstatera att det mycket riktigt rörde sig om hovbenet. 

Pizzabun är ju född med en defekt hov och jag tror att nu som hängt med här ett tag vet att hon som liten skoddes var 4:e vecka från det att hon var föl till det att hon var 5 år gammal mer eller mindre. 

Hon är även röntgad i hoven tidigare och emellanåt skodd på klinik för att göra allt för hennes hov. 

Men tyvärr så orkade nu hennes kropp inte mer. Hon har aldrig varit i så fint hull. Känts så fantastisk på tävling. Gått som en tiger. Som hon har gjort nu. 

Av det höga tryck som blivit av hennes bockhov sedan hon föddes så har nu hovbenet både separerats från hovväggen samt börjat återbildas. 

Hur ont det än gör i mig och hur många tårar som ej slutar rinna så fanns det inget att göra. Vi hade både Fleming och Sonny som granskade bilderna. Vi tittade på dom från alla håll men tyvärr så gick hon inte att rädda. 

Det här är något som ingen någonsin hade kunnat rädda. Det är tyvärr hur ont den gör att inse ”en naturlig process” som skett i hennes kropp. 

Hon har alltid haft det bästa teamet omkring sig med Stav, Izabella, Fleming och Gola ❤️ alla har alltid gjort det man kan för att hon ska må så bra hon kan. 

10 år är alldeles för kort men också tack för 10 fantastiska år. Att du varit en sån tiger ända in i det sista. Alltid så levnadsglad och alltid älskat livet på tävling. 

Jag älskar dig något så fruktansvärt. Att rida dig går inte att beskriva i ord. Du fattas mig så det gör ont. Men nu kommer du aldrig någonsin mer behöva ha ont. 

Tusen tack hela fantastiska teamet på stav, Fleming, Sonny, Beata, Elisabeth, David och inte minst Gola. Tack för att du finns där alltid och var med ända till slutet. ❤️ 

Och sen tack min underbara fantastiska häst. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig. Allting känns fortfarande inte på riktigt. Att inte höra dig gnägga när jag kommer till stallet eller ska hämta dig i hagen kan jag inte riktigt ta in. Hjärtat har fått ett hål som aldrig kommer att gå att fylla. 

Så ut med mig. Jag behöver dig. Jag älskar dig.