I söndags när jag vaknade så trodde jag typ verkligen att jag skulle dö, hade legat vaken flera gånger under natten för att jag hade så ont i mina knän och när det väl var dags att stiga upp till hoppningen på SVT så var det inget undantag.

Kunde knappt röra mig och än mindre röra på benen. Som tur var hade vi planerat in löshoppning för Cindy och jag insåg ju snabbt att rida skulle jag absolut inte kunna göra så Liten och Gullis fick haka på.

Först ut som sagt var Cindy som var mer än pigg och hon har verkligen börjat fatta det här nu även om det är äckligt precis första gången och ibland lite svårt när det blir som högst.

Men i söndags var hennes absolut bästa löshoppning hittills där hon bjöd jätte fint hela tiden och behövde egentligen bara lite extra modighetshjälp på sista höjden. Fram tills dess var hon ett litet A-barn.

Jag vill ju som sagt gärna hoppa henne lite högre just i löshoppningen så att hon får både lite höjd, självförtroende och rutin utan att jag sitter uppe och stör.

Sen fick som sagt även de äldre hoppa och dom likt som Cindy var mer än glada att få släppa ut all kolsyra ur kroppen och alla myror i brallan.

Det märks att dom inte kan busa jätte mycket i hagen just nu så när de får fast under fötterna tar de verkligen vara på tillfället!

Bullen fick nöja sig runt 130, då han fortfarande inte hoppmässigt är i den stjärnform som är planen även om vi närmar oss. Men hellre små hållbara steg än stora och lite för snabba.

Liten däremot fick gå lite högre ändå och kämpa på lite. Hon är ju verkligen en fantastisk hoppare det kan ingen ta i från henne.

Som sagt tror alla hästarna uppskattade att både få busa och hoppa och få vara lite lösa i ridhuset!

Vi hoppade även tre hästar till som alla skötte sig strålande och var minst lika pigga och glada! Så det blev helt klart en lyckad söndag trots att jag knappt kunde röra mig.