Några dagar har gått sedan det som skulle bli årets första ”riktiga” tävling.

Båda hästarna gjorde stabila dressyrer där båda passade på att missa i andra förvända galoppen, det var ju ganska onödigt av ryttarinnan i fråga… Ännu mer med tanke på att alla mina hästar är rätt bra på just förvänd galopp. Bullen tyckte att det var lite tungt underlag inne på tävlingsbanan och hade nog hellre velat tävla på framridningen men sånt kan man ju inte bestämma över.

Liten kändes väldigt ridbar och försökte inte bocka en enda gång. Vet inte när det hände sist, om det ens har hänt?

Gullis blev som sagt lite lång i formen för att vara perfekt så 65,68% och Liten slog till med att vara bättre en Gullis vilket nog var första gången i hennes liv på 65,91%, så ja det var typ en poäng som skiljde dom åt.

Tyvärr hände det som absolut inte fick hända när det sedan var dags för Gullis banhoppning. Jag hade nästan hoppat klart hela min framhoppning när jag helt plötsligt för ett stopp på oxern. Till synes lite omotiverat. Lägger en volt och rider med lite starkare ben, i samma veva ropar en tjej långt bort på framridningen att jag hade tappat något.  Jag tar snabbt för givet att ”något” är min nummerlapp och ber Mathias att hämta den.

Hoppar oxern med starka ben och Mathias böjer sig ner och plockar upp ”nummerlappen” som i själva verket är Gullis vänstra framsko…

Så ja stoppet var kanske inte så omotiverat trots allt.. och då hade jag dessutom fått honom att sedan även hoppa utan sko. Typ bland det dummaste man någonsin kunde göra.

För er som inte kommer håg så har vi ju alltså rehabat den här hoven i snart ett års tid efter att Gullis efter den här tävlingen förra året drabbades av akut sulömhet och en skada på hovväggen.

Anton var en räddare i nöden och skon kom på snabbt nu men defakto kvarstod att jag både hade ridit och hoppat på hoven utan sko och i samma veva blev jag ju såklart väldigt orolig för hoven så jag lyckades inte komma tillbaka till mental balans innan jag ändå bestämde mig, om än halvt, för att genomföra hopp-provet.

Ny framhoppning, försök till uppladdning, Gullis var ett uns ömfotad och försiktig så det gick bara inte att få till hela vägen. Jag fick två stopp på två olika räcken efter att mer eller mindre bara suttit still på lite lång tygel och känt efter om han hade ont eller inte.

Dessutom var jag fruktansvärt nervös till just den här tävlingen. Så ja allt var bara en väldigt dålig kombo och mentalt var jag inte stark nog att genomföra uppgiften på honom. Men det han hoppade tycker jag att han hoppade väldigt bra!

Laddade upp filmen i HD men det blev ändå sjukt dålig kvalité…

Liten började jag sedan att hoppa fram fruktansvärt dåligt, och jag tror att nervositeten inte hade hunnit lägga sig, jag hade ju dessutom ganska kort om tid mellan hästarna som blev ännu kortare i och med tappskon och sen kunde jag inte sköta om Gullis så mycket som jag kanske hade velat efter även om jag hade mamma och Julia med som groomade helt fantastiskt så är det ändå skönt med egen kontroll.

Tack och lov gaskade jag upp mig tills jag kom in på banan och jag red faktiskt riktigt bra. Jag är väldigt nöjd både över mig själv och min fantastiska häst. Hon är så extremt fin att rida på hinder och hon krigar alltid med mig och vill inget annat än att vara felfri.

Så med den fina rundan la hon oss på en 4:e placering inför söndagens avslutande terräng.

Hon är verkligen värd alla klappar i hela världen, som jag älskar henne! ❤

På söndagen väntade som sagt terrängen för Liten och allt kändes egentligen bra, hon hoppade fram bra, hoppade hinder 1 – 3b bra, men sen blev hon dessvärre rädd mellan två hinder och det i kombination med att hinder nr 4 är Botkyrkas berömda ditch and wall gjorde att vår resa slutade där.

Liten kan ju bli väldigt rädd för markskillnader och trånga passager och då blir hon så rädd att hon nästan klär av mig, Jag har flertalet gånger varit på väg av bara när vi rider ut hemma just för att hon blir så rädd och när hon blir så så kommer jag inte riktigt åt henne och får tillbaka henne framför skänkeln. Det var detta som hände när vi galopperade över från det ena fältet in på det andra och då när det var ett lite för tittigt hinder som nästkommande så gick det bara inte den här gången.

Jätte tråkigt såklart och ska jag se något positivt ur det så var jag sista start i den 1*-klassen så jag passade på att ge henne tid där ute och verkligen få titta på hindret, på graven, komma ner och inte vara så skärrad längre och få avsluta rundan avspänt.

Nu ska vi få åka och träna på att galoppera där och även hoppa det hindret vilket känns jätte bra så hon får göra det igen men då i ett annat sammanhang.

Blev en väldigt tråkig helg trots strålande sol och fantastiskt fina tävlingar från Botkyrkas sida, dom har verkligen blivit duktiga på att arrangera fälttävlan!

Men för mig blev det inget alls direkt att skryta med mer än att jag är väldigt nöjd med Litens banhoppning.

Mormor har dessutom blivit uttorkad och fått näringsbrist, hur kan det ens ske när man bor på ett boende med personal 24/7? Och när livet helt plötsligt handlar om liv och död och någon man älskar högt så är väl ett dåligt resultat bara en världslig sak även om det såklart är tråkigt. Men i sammanhanget – vem kommer ihåg det om 100 år.

Bakom kameran denna helg har Birgitta Englid och Bo Bennergård stått ❤