Ringrostigheten är ändå lite ett faktum och ett mellanår som i år är nog på andra sätt bra även om jag är en ryttare ”som behöver tävla”.

Fin dressyr lite småmissar så 65%, egentligen ska vi ju inte vara sämre än 67-69% och man inser att tävla är en färskvara.

Hade tre ner i hoppningen men ändå nöjd med hans språng. Vi har ju ändrat en hel del i hoppning och det är mest jag som alltid ska hitta min nya ridning som kräver lite mer ben än vad jag är van vid. Även om man hoppar hemma är det aldrig samma sak som på tävling. Dock blev han inte spänd och introvert, vilket han inte blev i Falsterbo heller så det är jag jätte nöjd med!

I terrängen var han en stjärna i från start och kändes helt magiskt fin! Sen övergav jag honom helt och placerade honom ner i en trakhenergrav … jävligt onödigt av mig! Gjorde om och gjorde rätt men två hinder efter kom ett nytt gravhinder nämligen coffin och Gullis med A L L rätt valde att inte lita på mig igen med tanke på utfallet precis innan när han hade gjort det. Så han stannade faktiskt. Jag visade honom graven och då var det så klart inga konstigheter. Var sen super fin igen tills han ut ur vattnet hoppade mig lite ur sadeln och jag hann inte coacha honom ut på en spets så där gick vi hem.

Tråkigt resultat men väldigt fina och fräscha språng i ryggen. Det är ca 1,5 år sedan jag red en terräng på honom så jag får helt ta på mig ringrostigheten. Han visade att han var den stjärna han är!

Liten var inte ens i närheten av så fin som hon kan vara även om hon gjorde en okej dressyr på 64,13% lite väl i gasen, lite på hugget, några blandade småhopp. Vad vore en dressyr utan blandade småhopp? Och en icke existerande ryggning …

Började hoppningen helt magisk och hon blev verkligen bara bättre och bättre för varje språng. Efter 7c hade vi tre hinder kvar och där hände något. Min första tanke när jag kom i mål var – hur kunde jag tappa konceptet så fatalt?? Jag rev dom tre sista hindren grov på en häst som knappt kan riva. Hon klev av alldeles för stort utifrån, hoppade alldeles för högt och täckte inte över. Dock visade det sig snabbt att Liten efter hinder nr 6 hade tappat sin ena baksko med tillhörande hov kvar i. Hon avskyr ju när det blir halt så försiktigheten hade kommit tillsammans med bristen på fäste. Så det var snarare så att jag inte riktigt ändrade min ridning efter förutsättningarna eller vad jag ska säga även om jag kände att hon plötsligt stod emot lite mer men när jag då höll om med skänkeln så försökte hon lösa det med att hoppa större vilket igår bara blev pannkaka …

och ja terrängen … jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt. Just nu känns det bara tråkigt. Ute på fältet är hon hur fin och självklar som helst spikrak på smalhinder och inga konstigheter. Men så fort vi ska in och galoppera i skogen så vill hon verkligen. Hon hatar att springa när det blir lite trängre och kryper bakom skänkeln och ger bara upp. Nu är hon dessutom brunstig från helvetet så det gör det ju såklart inte lättare hon hatar allt som handlar om beröring men det går ju inte att skylla på det.

Hon gjorde ju precis samma sak förra året på Åby så då var vi ju där och ”terapi galopperade” och det släppte och hon gick av sig själv men det var som bortglömt nu. Får flirta med Filippa och komma dit igen innan jag bestämmer mig om hon ska få bli hopphäst istället. Vilket känns så tråkigt på en så fin häst men terräng handlar ju faktiskt lite om skog också och inte bara öppna fält …

Åbys nya vattenhinder! Så himla fint!

Vill passa på att tacka My Wester som kom och räddade Litens bakhov och sedan Filippa Ljungberg med familj för all hjälp inför terrängen! ❤️ och sen såklart Uffe, Mathias och Malin ❤️