Då äntligen har vi tränat för Lasse igen. Är nig 6 månader sen sist. Vilket kändes … Var faktiskt rätt jobbigt att träna den här helgen. Älskar egentligen att träna men ibland kommer jag in i ett ganska lågt mode och just nu är jag där. Jag blir extremt självkritisk och ifrågasätter lite faktiskt varför jag håller på med det här eller vad jag ska säga.

Inte det att jag vill sluta med hästar, absolut inte men ni vet när det känns som att man har kommit till en nivå. En nivå som man kom till för ändå ganska många år sen och sedan dess har det lixom inte skett någon utveckling alls. Inte någon avveckling heller utan snarare som en EKG kurva på en död person, det vill säga ett rakt streck. Och det är väl det som känns lite jobbigt.

Och jag tror att det är där någonstans som självkritiken kommer in, då blir jag självkritisk på en orimlig nivå. Klart man ska vara självkritisk, det är så man utvecklas. Att vara strukturerad och öva på sina svagheter. Men jag kritiserar mig själv på en nivå som om jag hade vunnit OS guld men senaste tävlingen jag red var typ LC … Så ja jag kanske ska sänka mina förväntningar lite till min egna nivå.

Det var två dagar som genomsyrades av rytmen som byggsten, normala galoppsprång i en jämn rytm. Två saker jag tydligen har rätt svårt för. Jag har väldigt lätt att ligga och fisgaloppera och gärna gå på ett extra språng på alla distanser. Där är jag kung. Men att galoppera i en normal arbetsgalopp och bara rida enkelt på normala språng är något som emellanåt känns absolut helt omöjligt. 1, 2 och 3 galoppsprång har man ju inte så mycket val på men när man sen kommer upp på 5,6,7 ja då kan man ju fresstylea helt… även om det inte rätt.

Så ja det har varit två rätt tunga dagar av att öva på att galoppera stort och gör jag det utan tryck på en häst som Gullis så käglar han ju ut bommarna, jag måste hålla fjädern spänd. Och början han kägla så ja då hamnar man lite i en ond spiral som är tung att ta sig ut. Konsten är ju att ha typ 20-30 cm längre galoppsprång hela tiden men med bakbenen under och kraft i avstampet. Så vi har väldigt mycket att öva på en månad nu innan Lasse kommer nästa gång.

Absolut ingen katastrof träning verkligen inte och absolut inget plockepinn heller men ibland handlar det om en inre känsla som inte blir ”tillfredsställd” och då är det ibland lite svårt. Och ja just nu är jag nog lite allmänt låg, jag hatar ju höst, regn och mörker så det i kombination med insikten att man är en duglig LC-ryttare gör inte direkt att solen inom en strålar.

Bjuder på ett axplock av båda dagarna som Annas snälla hästskötare filmade, sista rundorna varje dag kom inte med då hon sadlade upp häst nr 2 men början och mitten och det är inte så dåligt heller. Eller ja man kunde som sagt önskat mer av ridningen i sig men annars så, det är inte filmen man kan klaga på iallafall.

Idag blir det ännu mer träning men dressyr och för Pelle, men rätt skönt att ha fått hjälp nu i dagarna tre måste jag ändå säga så man kanske kommer upp lite ur spökhålet i hjärnan. Det är det som tyvärr är lite synd med mig, hur starka och fina hästar jag än har så är jag emellanåt väldigt svag mental och det verkligen bara förstör. Man kan säga vad man vill om mental träning men med den kommer man väldigt långt. Tyckte där när jag vann på Ryttis att jag kände mig ganska stark mentalt och även vid Botkyrkas tävlingar men som sagt i takt med mörkret ute så kommer mörkret inne. Nu är fokus bara på att gropen inte ska bli djupare och Lasse kommer som sagt tillbaka om en månad igen vilket ska bli väldigt skönt.