Då är vägen mot vintervila påbörjad. Känns såklart lite sorgligt men jag tror ändå att det är det bästa. Att det är rätt tid. Cindy har utvecklats så himla mycket sista två månaderna så nu känns det som om det måste få landa lite och sjunka in.

Hon kommer självklart att gå en hel del på maskin och så både för att hålla igång magen, hålla nere energinivån ett uns och för att inte tappa så mycket grundkondition. Skritt är verkligen ett bra sätt att ha en bra grund i hästarna. Och sen får vi se om vi i slutet på vilan vågar köra in henne på vatten lite grann.

Så i måndags väntade sista träningen för nu, planen är inte sista träningen för året utan planen är att vi ska starta upp sen efter vilan med dressyrkurs för Pelle om allt känns bra och hon är tillräckligt tam 😉

Hon gjorde en väldigt bra träning ändå även om hon tycker att vänsterskänkeln är ett uns onödig. Och när vi skulle introducera öppna lite så försökte hon skala av mig mot väggen.

Men emellanåt blir hon så fin i formen och orkar bära som en tävlingshäst man blir ju helt lycklig. Och i högervarv gjorde hon faktiskt några riktigt bra steg i öppna. Går inte att komma ifrån att man blir lite stolt över henne.

Hon har även blivit mycket mer ridbar för skänkeln vilket då såklart medför att det är lite lättare att få henne att gå åt sidan. Förr visste man ju inte riktigt om det verkligen var åt sidan hon tänkte gå när man la om skänkeln om man säger så.

Fortsatte sen jobbet även på tisdagen men då utan Pelles ögon och jobbade mycket på förlängda hörnlinjen. Vilken bra linje det är! Dock har jag en stund under passet aldrig ridit så mycket i höger varv fast jag var i vänster varv …. som sagt vänsterskänkeln har en stor uppgift framför sig. Att bli sams med Cindy. Än är dom inte bff.

Men mycket annat ger det så hon gjorde några riktigt bra fattningar efter att hon blivit lite upprörd över att vänsterskänkeln aldrig slutade göra sig påmind.

Så inget ont som inte har något gott med sig. Nu väntar några pass över helgen och sen börjar jullovet.