En träning hann vi ju iallafall med innan snön kom, eller ja två kan man säga för jag red ju på Cindy och Anndao på Fjunet nu när Lasse var in town. För Cindy var det premiär att visa upp sig för Lasse, jag har ju jobbat ”i det tysta” ett år nu. Och förutom att Lasse till en början tyckte att jag red för långsamt och med för kort hals till en början så blev det bättre under passets gång.

Cindy är ju inte direkt den som man hoppar upp på och trycker in benen i sidan på utan det är mer lite av att man sitter upp, trycker inte ner rumpan för djupt i sadeln utan låter hennes andas några varv eller flera i vissa fall innan hon säger – okej nu kör vi! Hemma har vi ju kommit till det läget nästan direkt men borta har vi fortfarande en anspänning som är lite väl spännande ibland.

Tycker för övrigt att Cindy skötte sig väldigt bra och löste alla uppgifter på ett bra sätt. För hennes del var det verkligen en perfekt träning i upplägg denna gång då den startade med travbommar, som sedan blev galoppbommar och som till slut avslutades som en serie.

Super svårt säger både Cindy och jag till travhoppning, när vi blir lite spända så räcker ju inte farten riktigt hela vägen fram när vi kommer i trav, men vad gör det när en av sina specialgrenar man har är stopphopp?!

Bjuder er på hela träningen så ni får hänga med på ett lite längre klipp och från lite spändhet till avspändhet. Tycker som sagt att hon löser träningen väldigt bra och både halsen och steget blev lite bättre så jag tror även att Lasse blev helt okej nöjd till slut iallafall. Så med den här träningen i ryggen så är det ju såklart att man hade velat fortsätta jobba även på söndagen men som sagt det blir inte alltid som man här tänkt sig. Och för lilla hjärnan var det kanske bra med en snögalopp 😉

I övrigt var hon en stjärna på hela turnén, snäll borta, snäll att sitta upp på, åkte som ett ljus och lastade som om hon inte hade gjort något annat. Och då har hon ju inte åkt sen i höstas när vi var på Nynäshamn och tävlade och då hade jag ju Uffe med mig som stöd. Den här gången var det ”bara” mamma men det gick ju galant. Uffe är ju lite mer hästvan än mamma om en säger så även om mamma har blivit en stjärna genom åren!

Kul träning och vi har mycket att öva på för att bli bättre men 2019 ska bli ett spännande år. Känns kanske som att man alltid säger så om ett nytt år? Men när man under många har haft bebishästar så är typ varje år ett spännande år! Dom utvecklas ju så mycket och man når så många små delmål när dom är små. I takt med att dom blir äldre så blir målen lite svårare att nå kan jag ibland uppleva även om man har förberett dom för det hela livet. Men ju bättre man blir desto större spelar detaljerna in och det är ju faktiskt så att alla andra övar ju också och blir bättre. Men om Lisen en gång sa – Det är inte svårt att vara bra, det gäller bara att prestera vid rätt tillfällen. Och det är ju just det som är charmen och det svåra. Att lägga en så pass bra bas hemma att man alltid är bäst när det gäller utan att bli allt för övertaggad för att nå prestationen.