När det självklara är allt annat än självklart.

Jag har suttit på världens absolut bästa terränghäst, jag kan inte räkna hur många felfria rundor han har bjudit mig på i nu 10 år. Han är fantastisk och han har ett hjärta av guld! Men för två år sedan så fick han ont i fötterna…. Och detta är något som förföljer oss och som jag gör allt för att han ska få må bra men ibland oavsett hur mycket man gör så håller det inte ihop. Allt gör ont och jag är otröstligt ledsen.

Det som alltid varit så svårt, det vill säga banhoppningen, har nu fungerat bättre än någonsin. Han inleder säsongen med 4 + 0 fel. När nu ”allt” äntligen fungerar så har sista pusselbiten fallit bort. Det som varit en promenad i parken är nu det svåraste jag någonsin ställts inför.

För två veckor sedan var han egentligen fin! Men tyvärr blev han lite rädd och jag kunde inte stötta honom ordentligt i den situationen, jag blev lite svag i min position och det i kombination med en ”brevlåda som sköt skarpt” i skogen blev allt bara dåligt och vi gick hem. Otroligt onödigt såklart.

Denna helg hände det som inte fik hända. Det missades att fylla Gullis sulor med silicon i fredags när han fick nya skor. Man må tycka att det är en petitess men för honom är det tyvärr inte det utan för honom är det lite på ”liv och död”. Och man kan bara säga att – Ja både jag och Kalle är tyvärr bara människor även om jag gärna hade varit en superhjälte ibland. Nu missades det som inte fick hända. Och som många av er vet så har Mantorp en del stenar på sin framridning och har man en häst som är det närmsta släckt man kan komma med prinsessan på ärten så är det tyvärr ett problem.

Denna gång hoppade han bara hinder nr 1 och där efter ville han verkligen inte mer och han hade dessvärre märkbart ont i sina hovar.

Detta är verkligen extrem hjärtskärande och jag vill typ slita ut mitt hjärta för att jag utsätter honom för detta. Han gör verkligen ALLT för mig så när han säger ifrån så har han ont på riktigt. Så nu hoppas jag bara att denna extrema smärta inte sätter sig allt för djupt i hans minne och att vi efter att ha fyllt ut skorna kan få börja om på nytt… Men just nu känns allt ovisst tyvärr.

95531CC3-2564-43CA-BB0A-56010FDC08AE.jpg

Självklart gläds jag otroligt åt hoppningen som är långt ifrån någon stilhoppning men den är effektiv och just nu rätt för honom. Jag går på ett extra typ överallt men det gör också att han får spänst och kommer upp i luften.

Just nu passar vi på att mysa och så får vi se vart världen tar oss. Som jag älskar dig min Lillbulle.

 

Annonser

Om teamfors

Tjej på 31 år, jobbar till vardags som Finance Manager på Spalt PR. I stallet står 4 fälttälvanshästar på olika nivå och tävlar allt från 90-klass till internationell 2*-klass. Tränar och tävlar i första hand mina egna hästar men har då och då någon häst i träning för vidareutbildning och tävling. Kommer här att dela med mig av vad som händer och sker i så väl min vardagliga träning som på tävlingsplatser runt om i landet!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s