Kan knappt tro att det är sant, för mindre än ett år sen red jag min första H80-klass på Cindy och tänkte nog då att

1. Kommer vi överleva?
2. Vi kommer behöva så många 80 o 90-klasser innan vi ens kan tänka på annat!
3. Trodde jag skulle dö bara av att gå banhoppningsbanan…

Men även om stilen var lite spänd då så fick hon ner en bom i banhoppningen men levererade en felfri terräng så en 3:e placering var ett faktum!

Och efter det har hon fortsatt att leverera felfria terrängrundor och banhoppningar med max 4 fel och även kammat hem en 2:a placering i IT80 och en 3:e placering i H90. Samt den där snopna första utanför.

Så efter 2 felfria 80 och 5 felfria 90 rundor var det nu dags att ta det ändå för mig rätt stora steget att debutera 100-klass. Det kanske inte låter så stort men jag har ju ramlat av några gånger på vägen, hon har varit väldigt rädd för andra hästar och dom första starterna jag red red jag i hoppsadel och förbygel både för att sitta unset säkrare och för att slippa sitta av mellan dressyr och hoppning. Så för mig känns det ändå väldigt häftigt och stort och som att den här resan har gått så himla fort!

Så i tisdags styrde vi ut till Nilslund för att tillbringa en kväll på terrängbanan med Mathias som vägledare och för att ta oss an svårigheter som jag inte ens tänkt att vi skulle klara ännu. Men hon gör verkligen allt så himla enkelt och hon är verkligen så himla, himla bra! Hon hade alltså inte hoppat terräng på 6 veckor och går bara ut och levererar som om hon aldrig gjort något annat.

Så på onsdagens var det dags för debut i IT100. Om hon var bra på tisdagen var hon om inte ännu bättre på onsdagen och levererade en väldigt fin runda inom tiden som belönades med 8,2 p och det i sin tur belönades med en 2:a placering! Kan man vara stoltare?

Så i lördags var det dags för den riktiga debuten i H100-klass, alltså hela paketet med dressyr, hoppning och terräng. Dessutom den svåraste terräng hon någonsin skådat med tre vattenhinder, spets och tårtbit (som hon tidigare aldrig hoppat) och en hel coffin. Så det var absolut ett prov utan dess like.

Hon började med att göra en helt klart godkänd dressyr, lite spänd när det var tre dressyrbanor igång samtidigt och dessutom gick dressyren på terrängbanan så det fanns mycket att titta på. Och sen har ju Åby även några grisar som man ska passera på väg upp mellan banan och parkeringen så det var helt klart många intryck för den svarta lilla hjärnan. Men trots det belönades hon med 65,65%. Så det är jag nöjd med. Hög ”lägsta nivå” kan man känna.

Hoppningen kändes jätte fin trots att den började lite snopet när ingen hade meddelat att 100-klassen inte fick starta sin hoppning förrän efter att den 2* hoppningen var klar. Och då jag hade Gullis med mig också var jag ju extra snabb med att byta häst och hoppa fram. Så det blev helt klart lite tokigt med ett långt avbrott och utebliven hoppningen för en stund. Men trots lite dubbel framhoppning och avbrott går hon in och gör en jätte fin runda! En bom föll när hon tittade på vattnet men annars felfritt och fint. Och det känns som att det finns så mycket hoppning i henne!

Lång väntan till terrängen som gick av stapeln vid 17 på eftermiddagen och en ändå väldigt nervös ryttarinna gick hon ut och gjorde en så fin och klok runda! Jag är så himla imponerad över henne.

Tyvärr är på gott och ont är hon ju uppvuxen med Allan V och alla som känner Allan vet hur Allan är. Och något jag inte trodde hon kunde göra kunde hon! Allan har nämligen ett litet extranummer som han är väldigt bra på och som han tydligt lärt ut till sina efterföljare så Cindy gjorde helt enkelt en snurr mellan två hinder. Tyvärr var det just där numrerat A och B. Hon tittade helt enkelt på några mjölktunnor som stod lite fint som infångare, så när hon landad efter nerhoppet var snurren ett faktum, vi hann lixom inte ens fram till hindret, haha. Och det kändes för en sekund som att jag satt lite löst. Men då det som sagt var A o B så blev det 20 straff med i bagaget. Men jag kan ändå inte vara annat än nöjd över henne att hon i teorin gick in och var felfri på hinder ännu en gång.

Lite försiktig i alla vattenhindren men hon ger en så lovande känsla och det är så fantastiskt roligt att rida henne. Hon växer för varje dag och lika så kärleken till henne. Kan inte annat än att se fram emot resten av säsongen och hela kroppen längtar efter nästa tävling och utvecklingen tillsammans med henne! Nyper mig i armen och hon har faktiskt gått sin första H100 och det med bravur!

Älskade, älskade Svarta Fara! ♥