Ibland är man väldigt sugen på pris.

Åkte verkligen till årets sista tävling hos fina Åby Gård med prissmak i munnen. Var verkligen så sugen på pris efter att lite snöpligt missat både segern och pris på ryttis. Och även för att hästarna verkligen förtjänar det. Dom har gjort en så fin säsong! Dom har utvecklats enormt och jag kan inte vara annat än stolt. Och löjligt glad.

Men ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Lördagen inleddes med Cindy som ännu en gång dansade igenom dressyren på 68,26% och då känns utvecklingspotentialen oändlig. Absolut inte missnöjd med henne på något sätt men man känner bara att vi är så himla långt ifrån vår bästa nivå och att då dansa runt varenda start på runt 68% känns otroligt bortskämt!

Hon bjöd sen verkligen på en magisk hoppning. Tror nästan att det var hennes bästa hoppning någonsin. Hon missade att det var en trippel och inte en oxer och hon försökte verkligen sträcka på sig i luften men fick med sig bakbommen. Det är ju tråkigt ur den synvinkeln att det påverkar resultatet med en bom ner men i övrigt så är hon bara magisk. Hon vill vara felfri och hon hoppar så sjukt lätt från backen. Framtiden känns magisk!

Näst ut var Våfflan som för dagen blev lite traktor och monoton. Vi har ju inte ridit in oss än så ingen skugga över Våfflan alls. Jag har ju som sagt bara ridit henne två gånger innan och det var ju lördag och söndag förra veckan.

Hon blev väldigt bra på framridningen men vi hamnade lite i ett sånt läge när man är klar förtidigt om ni förstår vad jag menar. Så orken tröt lite i programmet, dom låg lite efter tid vilket jag missade så jag skulle lagt min återhämtningspaus unset senare så vi kunde hålla ångan uppe i programmet.

Enkel ekvation – tryter orken lite blir poängen därefter. Och lite samma sak blev det i hoppningen. Hon bjöd på några riktigt bra språng på framhoppningen men blev sen lite stor för mig inne på banan. Inga konstigheter egentligen mest osynk. Har som sagt hoppat henne lite lätt hemma en vecka tidigare så svårt att lägga någon skugga på Våfflan. Hon är ju dessutom väldigt olik mina hästar. Så tre ner vilket kändes som något för mycket.

Sist ut på lördagen var Liten som verkligen gjorde en M A G I S K värmning till dressyren. Hon kändes verkligen så himla bra! Blev lite het inne på banan så hade en miss precis i ingången på första travökningen där jag fick ett galoppinslag.

Domaren i fråga uppskattade henne dock inte alls. Så absolut inga poäng alls blev resultatet. Har faktiskt inte lagt jätte stor vikt i det. Hon har gjort så många bra starter nu, hon har utvecklats enormt. Och att man får ett dåligt resultat det kan hända men det kommer för dagen inte påverka min fortsatta väg att utbilda henne. Vi har ett system som utvecklat henne enormt och vi kommer stanna kvar vid det trots att en människa har en annan åsikt. Man måste vara trygg i det man gör och inte jaga efter att alla ska tycka om en.

Hoppningen blev en riktig stolpe ut bara. Hon var sjukt lydig, och jag blev lite långsam på att supporta det. Onödigt av mig kan man tycka när hästen hoppar väldigt väl. Så fick faktiskt ett stopp på hinder tre när jag låg helt mellan röven och skogen och provade att klämma allt vad jag kan med benen. Det kunde man ju tro att jag hade lärt mig vid det här laget. Hon H A T A R människor som klämmer henne runt magen. Kom i ett bättre läge utan kläm och ja så hoppar hon ju som inget annat. Blev sen lite spänd till sista hindret – är jag spänd – blir hon spänd. En bom ner. Det har varit lite vår grej ett tag att ta sista bommen. Ni hör ju själva vem som har problem med det. Inte är det Liten iallafall ….

Så en blandad kompott under lördagen med Cindy nära prisläge men övriga två fick se sig som borträknade redan efter första dagen. Tråkigt såklart att inte kunna visa hästarna från sitt absolut bästa när det gäller men kan inte vara missnöjd med hästarna. Inte alls! Snarare att det sporrar mig att bli skickligare på dom missarna jag hade.

Söndagen var sen terrängdag och ja nej den lite ”stolpe ut” känslan som infunnit sig under lördagen fortsatte lite i samma mönster.

Cindy värmde super, gick ut från start super, hoppade jättestort på hinder nr två och slår sig lite när hon landar. Hon råkar sparka sig själv och blir såklart lite spänd efter det. Så hon blev lite ”ramsne” och gick inte riktigt att styra. Det i kombination med spändheten blev att vi tittade en gång på dom två första vattnen. Oerhört tråkigt att avsluta året med hennes ”sämsta terräng någonsin” men hon var ju självklart inte bara dålig! Absolut inte. Det som hon tittade på förra gången, alltså uthopp till spets löste hon plättlätt! Att besvikelsen känns så stor är ju både såklart att hon inte kändes som sig själv och hon har ju hela hennes aktiva karriär som varit ungefär ca 365 dagar från debut i 90-klass till där hon är idag bjudit mig på magiska rundor. Och sedan såklart för att jag verkligen med hennes utveckling tyckte att hon förtjänade ett pris i 100-klass. Rent emotionellt bara.

Näst ut var Våfflan som efter att hon sett grisarna var ännu större än hon redan är och jag mest satt som en liten minion uppe på ryggen och åkte med en stund på framhoppningen. Men när vi kommit överens om att Filippa inte skulle släppa ut grisarna jagande efter henne så jobbade vi lite mer ihop.

Efter lite taktiksnack med Joanna så kom vi fram till att ”skit i tiden” och rid bara en bra runda. Och om det är något så kommer hon vara för långsam. Sagt och gjort. Jag satte inte på min klocka utan gick bara ut för att göra en bra runda.

Och vilken runda hon gjorde! P L Ä T T L Ä T T ! Lekte hon runt där ute och inget kändes svårt. Väldigt nöjd med rundan och det här med att hon inte skulle gå på tiden …. nja Våfflan satte väl dagens absolut snabbaste tid och gick in 28 sekunder under tiden …. Så ja jag kanske skulle satt på klockan trots allt. Men det kändes verkligen inte fort. Hon har så extremt stor galopp och vinner så himla mycket mark så ja det kändes som en dag i parken att dansa in felfritt på den tiden! Stor guldstjärna till Våfflan! Och tänk att det var första gången vi hoppade terräng ihop! Man kan inte känna annat än att det både är tråkigt att säsongen är slut och att hon ska säljas.

Sist ut på söndagen var precis som lördagen Liten och ja hon var så fin! Och så duktig! Hon tittade en extra gång på stora uthoppet i vattnet, enligt mig iallafall. Hinderdomarna säger ett stopp och 4 sekunder senare säger dom två stopp. Jag har alltså inte ens hunnit vända ifrån uthoppet för att göra en ny anridning … hon hann inte ens få kolla på kanten och uppgiften som hon ställdes inför. Bara oskönt dömt enligt mig av hinderdomarna men med ett stopp i bagaget spelar det lixom ingen roll för resultatet man är borta oavsett. Det ser bara så himla tråkigt ut med 60 straff i resultatlistan och inte alls rättvist för henne. Och inte alls utbildande för sporten. 100-klass är en lätt klass och en utbildningsklass. 4 sekunder är allt annat än utbildning.

I övrigt bjöd hon på en super runda och hon har verkligen blivit avspänd och börjat galoppera genom kroppen så hon gick trotts titten på vattnet in en sekund över tiden.

Såklart att det inte är ett mål för mig att rida så snabba terränger jag kan, vilket det kanske låter som. Men nej jag låter mina hästar galoppera efter sin förmåga och jag har alltid levt efter den devisen att när dom med lätthet går på tiden är som tillräckligt avspänd och i god kondition för att ta nästa steg i sin karriär. Självklart rider jag med klocka men inte mot klockan. Det är två olika saker. Sen så ska Liten inte gå 2* igen just nu på ett tag det är lite trygghetsfrågor som ska bli 200% säkra först men att veta att hon fysiskt är i god form för det känns väldigt bra!

Så inget pris med hem, men hästar som är bättre innan dom åkte dit är givet. Dom har avslutat året väldigt font, jag är väldigt nöjd. Att Cindy slog sig var väldigt otur men hon mår prima nu så det är jätte skönt!

Vill så gärna egentligen bara fortsätta att tävla är så H I M L A taggad men det ska också blinda himla kul att gå in i vinterträning. Jag är sjukt taggad på att komma ut håll käften bra till nästa säsong!

Bakom kameran i terrängen har vi fantastiska Malin Larsson och malinphoto. Alla hennes bilder finns i webbshopen på Equipe och dessutom typ gratis så löp och köp!

Annonser

Om teamfors

Tjej på 31 år, jobbar till vardags som Finance Manager på Spalt PR. I stallet står 4 fälttälvanshästar på olika nivå och tävlar allt från 90-klass till internationell 2*-klass. Tränar och tävlar i första hand mina egna hästar men har då och då någon häst i träning för vidareutbildning och tävling. Kommer här att dela med mig av vad som händer och sker i så väl min vardagliga träning som på tävlingsplatser runt om i landet!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s