Den här träningen av mig själv då. Hur går det egentligen? Vi har ju gått in i vecka 8 nu faktiskt, Runkeeper bryter på söndagar så det blev ju lite fel rent estetiskt men som ni kan se har jag väldigt sakta ökat på antal pass per vecka för att inte dö någonstans på vägen.

Så tre veckor med 2 pass i veckan och därefter tre veckor med 4 pass i veckan. Där dom två sista veckorna har varit 4 löppass. Första veckan var det ju 3 löppass och en pw.

Man kan nog ändå säga att när jag spontant fick panik över vilken dålig form jag var i där en tisdag i september så sprang jag verkligen inte fort. Det kan man inte ge mig … men jag har verkligen försökt att hålla i den här rutinen nu. Att unna sig 20-30 min motion om dagen måste på något sätt gå att klämma in. Därav springer jag alltid så jävla tidigt om någon undrar men det passar bra i mitt liv. Jag tycker inte att det är så jobbigt att gå upp på morgonen så jag gå upp mellan 5:45-6:00. Klockan ringer 6:00 men ibland vaknar jag av mig själv. Har träningskläderna framme så att det mest naturliga som finns är att ta på sig dom eller vad jag ska säga. Preppar alltid kvällen före för att det typ ska gå i sömnen att klä på mig så att man helt plötsligt bara är på väg ut.

Men sista passet nu vecka 7, som ser ut att vara vecka 8, då kan man verkligen känna att jag hade fått någon form av superkraft. Jag har verkligen envetet inte ökat strecken jag har sprungit utan bara försökt fokusera på att det ska kännas lika jävla jobbigt hela tiden eller vad jag ska säga.

Jag hatar ju egentligen att springa, det kan nog alla jag gjorde lumpen med intyga. Även om jag då sprang milen men mer på tvång än vilja om en säger.

Så nu har jag helt enkelt försökt hålla mig till samma lika men att typ fokusera på hur jobbigt det är eller vad jag ska säga. Låter kanske lite skevt men ju mer orken kommer desto lättare blir det ju. Men om jag springer med samma känsla som första gången så blir det ju per automatik att man höjer tempot. Och eftersom jag klarade det första gången när jag faktiskt tyckte att det var jobbigt så kommer jag ju klara det nu också tänker jag varje gång.

Så detta har faktiskt lett till att jag på 7 veckor blivit över en minut snabbare per km. Det vill jag ändå påstå är en bra förbättring.

Och på totalen 3 min snabbare. Så sakta men säkert börjar jag nå mina två första mål. Det vill säga att ligga under 6 min/km och sedan även komma i mål under 20 min. Dom hänger ju såklart lite ihop. Men jag vill kunna hålla ganska jämna splittar också så att jag håller samma tempo hela varvet runt. För dom spretar fortfarande lite för mycket för att jag ska vara helt nöjd.

Men det känns ju bra att jag nu faktiskt kommit upp och klarat första km under 5 min. Känns som att det finns lite utveckling kvar i min löpning om en säger.

Hoppas helt enkelt att vädret håller sig ett tag till så jag kan kämpa på några veckor till inomhus så får vi se vad vi hittar på när snö och is sätter stopp sen.

En rolig sak är också att mitt knä faktiskt känns bra. Det har ju fått vänja in sig långsamt och det verkar peppar, peppar att hålla. Har även börjat göra lite knäböj med vikt för att sakta försöka stärka det ännu mer men tycker att det känns starkare av löpningen så inget ont som inte har något gott med sig.

Och för den som undrar, vill inte påstå att jag tycker om att springa efter 7 veckor heller men det har ändå blivit lite att kroppen vill göra det. Konstigt det där. Men ja än så länge funkar det. Och jag hoppas att det ska ge ett bra resultat även i min ridning och att jag ska vara en starkare ryttare till säsongen 2020.