Svarta Faran var det som fick trimmas för Rebecca igår vilket kändes som på tiden. Även om jag hade lyxproblemet innan att ha svårt att välja häst så Rebecca fick välja åt mig helt enkelt.

Svårt det där ni vet när man känner att Gullis är lite närmare nästa växel än vad Cindy är för dagen även om båda utvecklats jätte bra under vintern så ger Gullis en lite härligare instagram-känsla.

Ni vet när man hänger lite på instagram kollar på dom man tycker är inspirerande och det bara ser så där jävla mjukt och lätt ut. Gullis är lite närmare den känslan än Cindy just nu vilket gör ju att man gärna tränar på honom.

Men Cindy fick sig ett riktigt bra pass och för att citera Rebecca – det var hennes bästa gång hittills, där hon jobbar genom kroppen! Det är ändå ett väldigt bra betyg.

Just nu håller vi inte på att krånglar till det utan nu övar vi på att jag ska hålla ihop min hand. Hur svårt ska det va?

När Cindy vill vända sin hals ut och in så vill jag så förbannat gärna sära handen, sänka den som någon form av inspänningstygel och typ hålla ner huvudet på henne. Typiskt obra plan …

Ihop med handen, om med benen. Få henne att acceptera ramen och gå för skänkeln. Men nej där kommer mitt 9 åriga jag fram direkt och ba – den går inte på tygeln!!!! Inte för att hon gör det bara för att jag eventuellt med lite tur får ner huvudet bara för att jag rider med världens bredaste hand heller.

Men med ett strikt vakande öga av Rebecca och lite disciplin av mig även om jag absolut behövde påminnas så sprang hon ju faktiskt på tygeln på riktigt och var framme för benen till en smal hand!

Så det är vårat fokus just nu ett litet tag, jag ska sluta fixa och greja i panik, och Cindy måste bara finna sig i att gå för mina ben. Jag känner ju att vi är på krönet och jag vet att det kommer släppa när som det är bara att det är lite trögt sista biten innan nedförsbacken kommer och instagram-känslan infinner sig.

Men riktigt bra pass och jag ser fram emot att fortsätta där vi nu slutade!