Den håller absolut i sig. Förra veckan var en bra vecka för träningen men en lite trött vecka för knät med lite längre löpning och mycket hoppning.

I höstas lyckades jag ju en stund få upp lite ”tempo” i löpningen men det kändes lite som att jag inte orkade ta ett steg längre än 4 km.

Nu har tempot dragits ner lite men däremot så har det nu känts lite som att jag orkar springa lite längre än dom där 4 km som tidigare har känts som mitt max.

Men så förra lördagen så kom mina första 5 km. Kan låta lite men för mig kändes det ändå mycket. Med tanke på att när jag sprang mitt första pass á 3,7 km tänkte jag att aldrig i hela livet att jag springer mer än det.

Sen fortsatte flowet och redan på söndagen så kom mina 6 km. Väldigt härligt och skönt för hjärnan att inse att man faktiskt kan springa lite längre än sin 3,7.

Ligger som sagt runt mina 6,20 min/km vilket ju absolut känns för långsamt men eftersom att den ligger på samma oavsett hur långt jag springer just nu så känns det ändå bra att jag börjar få lite distans i benen i stället.

Så det fortsatte faktiskt med 6 km till på tisdagen innan jag på onsdagen, hör och häpna, lyckades av med 7 km.

Väldigt skönt efteråt! Men det i kombination med 8 pass över bommar och hinder på 7 dagar så är nu knät absolut lite väl trött.

Så nu har knät fått nöja sig med sina 4 – 4,5 km per pass och jag har även unnat det 3 vilodagar från både löpning och hinder.

Så även om det är trött nu är det ändå skönt att det håller för det är ju tyvärr inte helt säkert att det kommer göra det. Men jag hoppas att med lite smart träning att knät ändå ska tycka att det är okej varva ridningen med löpning. För det ger ändå kroppen överlag väldigt gott att springa.