Cindy fortsätter verkligen att bara leverera. I måndags vankades Pelle-träning och det är verkligen bara så himla kul att rida. Just nu känns det verkligen som att växlarna håller på att utvecklas i raketfart och jag vill typ aldrig sluta. I helgen fick jag säga till mig själv att hästar behöver faktiskt vila också. Helt klart ett i-landsproblem när man vill rida för mycket.

Vi jobbade en hel del med tempoväxlingar och samlingen och även att hon ska behålla tävlingsformen när vi samlar. Jag låter ju henne ibland komma ner lite för att göra det ett uns lättare för henne och även för att vi behöver jobba med stretchen men nu måste vi även börja öva på det i skarp läge.

Hon jobbade verkligen så bra och galoppen blev såååå fin! Lätt i fronten och uppe i formen och bärig. Och hon börjar även bli så pass ridbar att jag med fartpinnen ibland kan be henne om att ta i det där lilla extra utan att hon exploderar och då blir hon bara så himla fin!

Tisdagen ägnades sedan att underhålla måndagens jobb och hon fick jobba mycket i tänk av öppna i både trav och galopp och jag jobbade även mycket rakt ut på fyrkanten och inte så mycket volter för dagen. Jobbade även öppnar som sedan fick prova att övergå till svaga diagonalslutor. Svårt och jobbigt sa Cindy såklart men hon var ändå väldigt duktig. Jobbade mycket med att variera formen och att hon skulle kännas sådär instagram mjuk ni vet och steglös när jag byter varv och tempo. Måste erkänna att hon sakta med säkert börjar närma sig Gullis i känsla. Inte illa.

Snart ska jag väl våga mig ut på årets första tävling skulle man kunna tro. Det som skämmer mig mest just nu är nya tdb. Det känns så sjukt krångligt så jag har inte ens löst licens för varken mig eller Cindy eller Liten ännu. Den enda som har är Gullis och det är bara för att han har livslicens. Man hade ju hoppats att efter alla klagomål som kommit in att dom kanske skulle ha ändrat något men icke … det blir nog bara till att vänja sig vid det här.

Något annat som ett uns börjar närma sig Gullis är även ledigheten. Tänk att hon nu nästan utan att man måste påminna henne om att hon inte får rymma kan stå lös både när man ryktar och spolar benen. Det ni! Det kunde man inte tro när vi i början fick backa in i spolspiltan V A R J E dag och sedan med lite fart fick försöka pricka henne med vattenstrålen. och borta lös har alltså inte ens gått i boxen utan att hon varit mer lik en tornado.

Kanske har jag tur som har snälla hästar eller så blir dom vad man gör dom till?! Vem vet. Även om det tar lite tid ibland 😉 eller så har hästarna bara accepterat att dom inte kommer undan ryktborsten och tvättade ben och oljade hovar. Kanske är det så enkelt 😉