Även Gullis fick vara med i helgen om än bara en dag men oj så kul! Jag måste erkänna att jag varit ett uns nervös efter en allt annat än spikrak säsong 2019. Så till en början var jag nog rätt nervös för hur det skulle kännas och jag var lite styv = Gullis var också lite styv.

Han speglar ju mig likt ingen annan och vi känner ju varandra mer än utan och innan så jag vet ju att jag måste rida så där avspänt och självklart för då är han avspänd och självklart. Är jag spänd och livrädd så är han spänd och livrädd.

Men när vi hade fått några språng i kroppen så började det sakta men säker kännas som hemma igen. Äntligen. En känsla jag har saknat så länge.

Så när vi hade blivit ett uns varma i kläderna kunde jag som förr sitta på lite lång tygel och Gullis bara letade linjer med öronen spikrakt framåt. Underbart.

Han kommer självklart att ta det väldigt lugnt och få återhämta sig mycket och inte pressas för mycket just nu utan enbart få lätta uppgifter att lösa.

Sen kan jag ju förstå att inte alla uppfattar **-linjer för enkelt såklart men för honom är ju en del av det som en promenad i parken.

Sen kommer han inte få hoppa jätte stora hinder på ett tag utan som sagt mest bara få leka runt och känna sig världsbäst igen.

Och att jag som sagt kan rida med lite mindre press och lite mer självklarhet igen. Press har aldrig varit en bra medicin i längden.

Galet kul att vara tillbaka ute på terrängbanan med honom igen efter ett väldigt långt uppehåll. Och ännu roligare att kunna rida runt avspänt och bara lösa alla frågor vi ställdes inför på ett enkelt och självklart sätt.

För det går ju inte att komma ifrån hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig ❤️

Ps. För er nördiga kan ni på alla bilder se hur jämnt han hoppar av på båda bakbenen. Bara det är lycka i sig!