Sakta men säkert så hoppar nu Gullis lite mera och han fick vara med båda dagarna för Lasse denna gång. Vi hoppade ju banhoppning på lördagen och terräng på söndagen.

På marken känns han just nu väldigt fin och sista Rebecca träningen så sa hon att han travar ännu bättre nu. Så där känns han verkligen väldigt fin vilket är jätte kul! Dock är han fortfarande ett uns för spänd när vi börjar hoppa så än så länge vill jag inte göra något som är för svårt eller för högt. Jag hoppar hellre en miljon låga språng och bara får honom att rulla i samma rytm och vara avspänd än att vi krånglar till det.

Man ska ju aldrig rida större eller svårare än vad man klarar av såklart men jag är kanske lite väl försiktig men jag får lite känslan av att han måste lära sig att landa igen och känna att det faktiskt inte gör ont. Han har ju haft det största av lejon-hjärtan och sprungit alldeles för länge med mig innan han sa till så det känns som att det absolut sitter lite i bådas våra huvuden och då är det så mycket bättre att bara nöta på och göra det enkelt.

Nu när han känner sig nöjd med en uppgift så bockar han varje gång efter och det känns ändå som att det indikerar på glädje och det är det jag vill att han ska känna hela tiden.

Och då är det så skönt att få träna för Lasse som är lugnet själv och bara påminner mig om att behålla min position och vara stark i mig själv och bara ligga i rytmen och inte krångla till det. Låter kanske enkelt men ja nej tro mig har man ett uns av hjärnspöken så kan man absolut rida till i både tid och otid istället för att bara låta hindren komma. Att jaga hinder har lixom aldrig varit en bra idé.

Så även om det tog ett uns längre tid på lördagen för att nå avspänning så tycker jag att han gjorde en bra träning och han kändes verkligen bara bättre och bättre ju mer vi red. Så det var väldigt skönt.

Söndagen bjöd sedan på terräng och egentligen var det lite samma sak där att han var ett uns spänd precis i början men det bästa med fina Åby är ju att dom har verkligen hinder på A L L A nivåer. Så då kan man lätt börja med lite lägre stockar, häckar och lådor för att bara få ett flyt för när det är på plats och Gullis spänt av så känns det nästan som förut igen.

I dom komplexen han känner sig hemma så som coffin, vattnet, spetsar och så då är det verkligen hemma. Jag kan hoppa in med lätt hand, bara finnas där tillsammans med honom och han tar med mig genom svårigheterna. Det är ju fortfarande såklart en väldigt lång väg kvar att gå men att känna att han tar för sig mer och mer är en oerhört härlig känsla.

Sen kanske han aldrig kommer att komma tillbaka och gå stora klasser igen. Så kan det ju vara och det smärtar mig såklart någonstans där inne. Men det viktigaste för mig är att känna att han mår bra igen, gör saker med glädje och sedan får vi helt enkelt se hur långt det räcker. Jag kommer fortsätta hålla mig till att leka fram avspändheten och sen ser vi helt enkelt när det tar stopp.

Vi har ju lekt fram alla våra resultat tidigare. Vi har gjort det för att vi älskar det och för att vi älskar varandra. Det är det som måste få styra igen. När det är kärleken och passionen som styr så blir allt väldigt enkelt. Och det är så jag vill beskriva och minnas Gullis. Allt med terräng och honom i samma mening oavsett klass eller svårighet har alltid varit enkelt. Jag har alltid innan vetat att jag kommer komma felfritt i mål. Det är den känslan jag vill ha tillbaka och om det i så fall kräver ett gäng 90-100 klasser så är det så.

Men det är verkligen härligt att känna hur han frustar ur spänningar och smygbockar. Och sen som sig bör vill bli avklädd och få rulla sig i gräset efter härligt pass. Han känns som sagt nöjd nu och han blir mer och mer avspänd. Vi hoppar inga stora längdhinder ännu men han får göra lite mer tekniska saker och det löser han med lätthet.

Det är precis såhär det ska vara – spetsade öron och med massor av glädje.