Ja det är frågan det men hästarna var iallafall glada! November levererade toppen väder och mjuka grusvägar så då kan man ju inte göra annat än att njuta av en härlig tur runt golfbanan med alla hästarna.

Dom håller på att höstfixa golfbanan just nu så den ser inte riktigt ut som den brukar och då visar det sig rätt tydligt att hästars hjärnor har en storlek av en valnöt …

Det såg ju absolut inte ut till 100% som det brukar göra så Gullis vände ju absolut en gång och Liten tvärstannade en gång. Men ändå tur på ett sätt att jag hade övat på dom två innan så jag kunde inta stridsposition när jag kom ut på Cindy sen.

Att rida ut Cindy är ju en upplevelse som vi alla vet. På terrängbanan är hon ju en tiger även om hon absolut vänt en gång. Men där som sagt en helt annan häst. Hemma i skogen är det ren överlevnad som pågår i 40-60 min om en säger och ibland är det en konst att ens få henne att galoppera haha.

Men hästarna verkade tycka att det var riktigt härligt att komma ut! Gullis bockade som en tok och Liten hade en växel av ljusets hastighet…. det är då man känner lite extra hur stolt Rebecca är över oss … hejdå tre veckors jobb med lång hals och vänta växel. Vi börjar om nu …. Liten var ju absolut så glad att hon lyckades spräcka ett blodkärl i näsan. Och nej ni kan vara lugna! Jag är ingen djurplågare även om ett uns av blodvite syns. Liten är kollad från topp till tå och har gjort ett stort arbetsprov för detta och hon har en lång glottis, vilket gör att hon låter som en skördetröska alltid när jag rider och ibland när hon blir uppspelt så fnyser hon till lite hårt med den. Men då förstår ni iallafall hur glad hon var!

Cindy som sagt handlar det mycket om överlevnad men tycker ändå att hon var bättre efter typ halva turen. Sen om det berodde på att hon visste att nu bär det hemåt eller om det var ett uns av avspändhet men skönjde ja det är jäkligt oklart men skönt att känna att halsen kom ut på henne iallafall och att hon kunde galoppera på fint in i handen.

Riktigt, riktigt härlig dag om inte annat och jag hoppas helt klart vi får några till dagar av den här sorten och att hästarna kan få komma ut och göra några bra galoppjobb här under vintern. Det hade ju varit magiskt! Även om man känner att kylan smyger sig på lite men jag har gärna perfekta grusvägar iallafall en liten stund till, det hade varit så härligt!

Vi har ju galoppbanan hemma på gården också såklart men även den är beroende av vädret och att solen kommer fram och bjuder på härliga höstdagar. För visst får man räkna detta som höst fortfarande när det är så här härligt! Vinter är på något sätt ett uns mer negativt i alla fall i bemärkelsen att man vill ha kala och mjuka grusvägar. Inget går väl upp mot en härlig galopp i snö så är det ju men kom igen vi kan väl alla erkänna att dom dagar man verkligen kan galoppera i perfekt snö typ går att räkna på max en hand per säsong. Så då om ni frågar mig så älskar jag grusvägarna.