Ni vet ju hur mycket jag har tjatat om att vi jobbar med Litens hals och igår var ju såklart inget undantag.

Alltså nog för att december inte bjudit på en enda solstråle men igår måste nästan ha tagit priset? Det gråaste grått och duggregn mer eller mindre hela dagen …. så vi gick helt enkelt in i ridhuset igår trots att det både var helg och dagsljus när vi red.

Men ridhuset däremot är helt ny preppat där man fräste hela botten i fredags och vältade den i lördags så det kändes helt klart lite extra lyxigt just igår!

Så trimmade helt enkelt där inne och kanske tråkigt nog eller vad man ska säga, ja jag bjuder inte på så mycket spännande just nu när jag rider förutom den lite vilda uteritten i lördags då 😉 , så låg vårt fokus på halsen och samtidigt som vi försöker ha lång hals så försöker vi att inte spränga ljudvallen. Och jag tycker faktiskt att vi var väldigt bra på det igår om jag får säga det själv.

Nu har ju vi inte speglar i ridhuset och jag hade inte heller någon som filmade så jag får helt enkelt lita på min så kallade känsla.

Tycker att jag fick en fin takt i traven och med ett väldigt bra sug in i handen. Sen får man ju hela tiden stämma av den traven så att den inte rinner i väg. Det känns lite som att Liten också känner sig rätt bra när hon hamnar där men att hon har lite svårt att kontrollera mellan påskjutande och bärande kraft så ibland orkar hon inte bära riktigt hela vägen och då skjuter hon på lite för mycket så där får man vara en prima ballerina och balansera på rätt sida av spindeltråden. Och då kan hon tappa lite talt fortfarande i förhållningarna och bli lite snabb men igår hittade hon tillbaka till gunget snabbt hela tiden vilket var väldigt kul!

Men nu till det bästa av allt! När jag travade av så längde jag ut tygeln och la handen lite mot manken och vet ni vad! För första gången i Litens liv tror jag så längde hon halsen i takt med tygeln och hade samma kontakt på bettet hela tiden. Det här har nästan känts som ett mission impossible för oss men igår lyckades vi! Det var såklart inte perfekt hela tiden men det är det mest perfekta vi har lyckats med hittills. Nu hoppas jag ju såklart att vi ska komma dit på ett eller annat sätt varje dag för att detta sedan ska bli vår vardag.

Kanske världens världsligaste sak för alla er men ett stort steg för mig och den senaste 1,5 månadens ”nya” träning. Jag är galet sugen på att få mina hästar håll käften bra och då är det här ett steg jag bara måste genomlida. När det här sitter så kommer hästarna vara sådär instagram mjuka som man bara ser där nu för tiden i brist på tävlingar att spana på sina drömbilder på. Och för er som undrar vilka det är jag spanar på med instagram mjuka hästar så kollar jag en hel del på Carl Hedin och Catherine Dufour. Så verkligen inget revolutionerande där heller men det är två personer som jag anser har rätt avspända hästar och det gillar jag. Och man ska inspireras av saker man gillar oavsett vem eller vilka man gillar. Och på det sättet är instagram bra för det finns helt klart något för alla där!