Kan nog kanske vara det absolut svåraste som finns. Det och att galoppera i en s t o r , rund galopp in i handen. Tur då att det är min hemläxa. Att kunna öka på långsidan men att hålla galoppen stor och runt inte platt och flack. Och sedan när jag kommer till kortsidan kunna gå in på en stor volt utan att hästen bromsar och får punka utan fortsätter rund, stor och framför mig.

Som ni kanske förstår av inledningen så var förra veckans träning inte allt för lätt. Snarare extremt svår. Vi fick verkligen kämpa. Och när man får kämpa så tappar man ibland andra delar som man försöker jobba på ska bli bättre så som min position till exempel.

Tappar man positionen och blir flaxig likt en session av fågeldansen så blir det verkligen inte lättare att lyckas om en säger. Än mer när man har ett uns känsliga hästar och uppgiften är att nå fram. Sitter man där uppe då och flaxar för sitt liv gärna med lite höga händer så kan jag säga att hästarna gör allt annat än länger på sig. Dom snarare bromsar allt dom kan … typiskt obra kombo!

Så vi hade verkligen en tuff kväll för Stefan både jag, Cindy och Liten. För man skulle ju kunna tro att han man övat på övningarna en gång så borde man ju göra det bättre på häst nummer två. Men nej det vill jag inte säga var fallet. Jag skulle nog ändå säga att jag gjorde två snarlika prestationer.

Cindy kanske ett uns bättre än Liten i alla fall på sista linjen där kom jag fram med lite mer lätthet på henne och kunde hålla ganska bra kvalité i sprången. Liten blev fortfarande lite för flack för mig och lång i kroppen så hon hoppade med lite väl sänkt överlinje.

Men det är ju såklart därför som vi tränar för hur skulle vi annars bli bättre? Men såklart att det ibland känns lite platt fall när hästarna kändes som superhjältar för Lasse och sedan som två pyspunkta döende svanar. Alltså att tillägga detta är ju I N T E hästarnas fel alltså. Absolut inte besviken på dom! Så ingen tror det!

Utan jag har verkligen insett att det hänger så mycket på min framridning. Kanske ingen rocket science för alla er andra. Snarare tvärtom om kanske. Men jag har insett det att när jag ska rida fram själv så är jag den dålig framridare.

Jag är bra på att känna om hästarna spårar, jag strävar såklart efter att få dom så avspända som möjligt. Och jag känner lite på reglagen. Men det märks tydligt vilken stor skillnad det gör sen om vi tar Lasse tex att han finns där, vi gör lite skolor, lite volter, lite mer tempoväxlingar och han är på mig på detaljer. Vips är hästarna så mycket mer framme för min skänkel och så mycket mer inne i ramen.

Nu när vi tränar för Stefan på distans och han inte är med mig direkt efter själva nu har vi kommit igång fasen utan den ligger lite mer på mig och vi fokuserar mer på själva hoppningen så vips har jag inte hästarna i ramen så som jag har dom när Stefan är här och har sitt hököga på mig från uppsittning.

Det här om något säger ju en hel del till en själv. Jag är helt enkelt en dålig framridare. Jag tar inte vara på varken min tid eller mina hästar för att verkligen se till att jag har dom där jag vill ha dom och att dom är förberedda för sin uppgift. Det här är ju något som jag verkligen måste utveckla hos mig själv och bli bättre på så att oavsett vad har jag hästarna förberedda för det dom ska göra. För tyvärr har man ju inte ett vakande öga på sig varje tävling man gör även om det hade varit guld värt.

Så det finns ju som sagt massor för oss att träna på men det här är verkligen en uppgift för mig att ta tag i. Mission 2021 – världsmästare på framridningar. Och då inte att mina hästar ska sprätta mest med benen utan att dom ska vara mest förberedda när det väl gäller sen.

Men jag och Madde tränade lite ihop i måndags med Fredriks vakande öga och då tycker jag ändå att både jag och Madde var rätt bra. Vi kämpade på väl och jag nådde fram på distanserna och kom ur svängarna bra. Så bra en gång att Cindy kom fram på tre istället för fyra …. så ja för mycket av det goda är inte heller bra 😉

Liten har fortfarande mycket galoppjobb kvar att göra, hästarna är ju väldigt olika även om båda kan bli lite korta i galoppen. Men Liten har väldigt mycket jobb på just att kunna ligga där framme utan att släppa bettet och plana ut. Så liten har jobbat mer markarbete och lite bommar än hoppning nu sen träningen så hoppas vi att vi får godkänt av Stefan sen. Som han sa – öva på det här till nästa gång så är det perfekt sen. Just vägen till den perfekta galoppen känns dock ett uns lång för stunden men så länge vi varje vecka bli bättre så blir ju vägen i alla fall ett uns kortare på just den uppgiften. Och tur att många pusselbitar hänger ihop för som ni alla vet får man ordning på något så brukar ofta några fler delar följa med.

Och även om det känns konstigt att i tider som dessa säga det och som alla vet kan allt hända men nu är vi faktiskt anmälda till årets första tävling så nu finns det verkligen ett konkret datum när förhoppningsvis alla bitar ska vara på plats. Nervös redan nu trots att det är lite mindre än en månad kvar.