Klart att det känns så jävla tråkigt att vara den enda som inte är på Gärds i helgen. Klart att detta har varit något jag har laddat för sen typ årsskiftet. Klart att jag har tränat och förberett mig för detta. Men ibland kommer det helt enkelt saker emellan som gör att iallafall jag tror att det är bättre att ha lite is i magen hur mycket man än vill.

Jag går så ofta på min magkänsla när jag ska göra saker med hästarna oavsett om folk tror att jag kan klara uppgiften eller ej. Känner jag att vi är redo är vi oftast redo. Känner jag att vi inte är redo är vi oftast inte redo. Det är egentligen inte svårare än så.

Som mitt lilla hjärta i sadelkammaren som påminner mig varje dag – gör det du tror på och tro på det du gör.

Vi har valt att i försiktighetsåtgärd ha stallet stängt under en tid med tanke på det utbrott av EHV-1 som härjat i Europa, det i kombination med att det fortfarande är otroligt blött i markerna omkring här har gjort att träningen på terränghinder blivit extremt begränsad.

Och det är ju inte så att jag inte ridit terräng förr, för det har jag absolut. Men jag är helt övertygad om att en stor anledning till att jag hade en så bra säsong som jag hade förra året var att jag kunde få så otroligt mycket hjälp av Lasse med just min terrängridning och att hästarna kunde få träna på otroligt mycket och bra på Åbys fina bana för att verkligen vara förberedda på de uppgifter vi har ställts inför 2020.

Så efter nu drygt 6 månader utan en enda stock i hinderbanken för året så känns det inte rättvist mot varken mig eller mina hästar. Inte det att jag inte tror på mina hästar men jag vill verkligen allt annat än förstöra något som jag verkligen la tid och engagemang på att bygga upp förra året för att sedan med lite otur rasera för att jag hade lite bråttom igång.

Jag har två rätt känsliga ston som verkligen är två fantastiskt bra hästar men båda två är lite försiktiga, den ena lite virrig och rätt lik Doris i hitta Nemo och den andra het som en raket och som inte alltid vill ha två ben runt sin mage. Trots att jag fick med mig ett stopp på Cindy i sista tävlingen förra året så avslutade jag verkligen precis där jag ville med hästarna dom kändes helt fantastiska och Liten gjorde nog verkligen sin livs runda om man ser till hur hon var att rida och hur hon lät mig rida henne.

Så just nu är det verkligen så otroligt viktigt för mig att kunna ta vid där jag slutade och kunna utveckla det ännu mer så där av tror jag att jag tar helt rätt beslut att ha just is i magen och vänta. Det är så många som pratar om motivationsbrist just nu för att man inte får tävla och så vidare. Jag väljer att aktivt inte tävla för min motivation ligger i att när jag väl gör det så vill jag vara mitt bästa för mig och mina hästar.

Vi har nu varit ute och rastat oss en gång på terrängbanan och man kan säga att båda brudarna visade upp sina specialitéer, Liten snabb som vinden men också med ett självförtroende likt aldrig förr. Och Cindy som om hon aldrig hade lämnat gården och var mer Doris än någonsin. Så allt är precis i sin ordning och om två veckor kommer Lasse upp och hjälper oss sen hoppas jag att vi är redo för vad 2021 har att erbjuda.

Så vi börjar helt enkelt med hoppning på Sundbyholm nästa vecka vilket ska bli otroligt roligt! Jag har ju fått så galet mycket och bra hjälp av Stefan och Sjöbacka under en längre tid nu och som blivit mer intensivt under våren i och med att vi fick hitta på kreativa lösningar och nu tränar digitalt varje vecka. Så det ska bli riktigt kul och se om jag kan ha is i magen även på tävling, rida disciplinerat och applicera allt nytt jag har lärt mig.