Då har vi dragit igång den här tävlingssäsongen och vi började med en tur ner till Falkenberg och Hermanstorp. Och kanske har vi hybris eller så har vi behållit en bra form trots helt klart lite väl blandade resultat men vi valde att gå direkt ut i en nationell 2*-klass. Det vill säga att vi startar på vår högstanivå för stunden.

Det började med en något spänd, lite små missar och mycket kvar att ge dressyr men med ett städat intryck av Cindy som belönades med 68%. Det känns ju otroligt bra måste jag säga att ha en så hög lägsta nivå. För vi kan verkligen helt galet mycket bättre än det vi presterade denna gång så det känns super kul att ha så mycket kvar att plocka fram. Både hos henne och hos mig. Programträning är en färskvara som vi alla vet och jag har absolut varit för slarvig med det! Men jag har ju förmånen att få ha Rebecca nära mig så nu ska rätta till det här igen efter en vår med stängda stallar, mycket jobb och ett uns av brist på tid från mitt håll. För man har ju faktiskt bara sig själv att skylla på sin egen träning även om det är skönt att lägga skulden på någon annan.

Hoppningen började sen med vår absolut bästa hoppning någonsin och jag tror att varken Cindy eller jag har varit så bra som vi var hinder nr 1 – 5b. Sen blev det lite trångt när man skulle in mellan massa hinder och skärmar så Cindy blev först väldigt spänd, hoppade väldigt högt och slog ut en bom. Då blev hon extremt försiktig och jag hann inte ställa om min ridning så jag fick tyvärr ett stopp på hinder nr 8 och ett på hinder 10 (sista hindret) och därmed var vår vistelse på den halländska slätten över.

Super tråkigt såklart och inte alls det jag hade tänkt mig. Och himla onödigt kan man känna att både göra sin absolut bästa runda och sämsta runda samtidigt. Men är det något som jag tar med mig så är det helt klart första halvan av banan för som sagt så bra har varken hon eller jag någonsin varit.

Näst ut var Liten, eller vår allas cirkusapa som hon också är. Man kan säga att det gynnade henne och hennes kreativitet inte helt att gå ut efter Christoffers 77,5% … Tina blev föga imponerad av blandade delar i galopp, byten, sned ryggning och diverse annat som bjöds under ritten. Men Liten är alltid lycklig över att vara ute på tävling trots att hon belönas med 58% … vi har helt klart kvar att öva på för att kanalisera hennes energi. Energi är bra så länge den inte egnas åt allt för mycket delar av kür …

Efter Cindys hoppning måste jag erkänna att jag var lite spak. Hon gör ju alltid livet väldigt lätt för mig så jag var helt klart lite ur form till Litens hoppning. Så jag började med att rida så fint jag bara kunde … det är ju aldrig bra. För när jag rider fint så rider ju jag utan galopp. Att hoppa utan galopp är svårt. Så jag lyckades att dra till mig ännu ett stopp men nu på hinder nummer 4 … gav mig själv helt enkelt en mental käftsmäll och red sen resten av banan felfritt. Jo en tackar. Synd bara att den där käftsmällen inte kom ett uns tidigare. Så med 7,3 straff till till våra fantastiska dressyrpoäng och med en häst utesluten låg jag i ledning och på en 4:e plats om man läste resultatlistan baklänges…

Så ungefär samma lika som förra säsongen fast tvärtom … Det är där man kan börja skönja en viss mån av hybris i beslutet att säsongsdebutera på vår högstanivå.

Men vi hade ju ett moment kvar vilket var Litens terräng ocharmigt var väl egentligen här som det verkligen skulle avgöras om jag hade fått svindel av hybrisen eller om jag faktiskt hade en bra magkänsla gällande formen på mina hästar.

Och trots att JAG fick ett stopp på första vattnet så gick Liten ut och lekte runt den ändå stora terrängen som skördade en hel del offer. Hon var verkligen så fin och ridbar och med mig hela vägen runt den nästan 6 minuter långa terrängen. Tyvärr kom ett lite väl stort rookie misstag av mig precis på slutet av banan med tre hinderkomplex kvar. Lycklig som jag var efter den fina rundan tror jag att jag någonstans långt där inne i mig var helt galet stolt över Liten och slappnade av för en sekund, hon började bli pyttelite trött och efter en väldigt lååååång och ganska brant nedförsbacke in mot första vattenkomplexet hamnade hon lite dragande i framvikt på bogarna och jag valde den briljanta idéen att dra tillbaka … En dragkamp mot en häst vinner man aldrig … Det är den med två ben som måste komma på att – lättar man av kan man komma till ridning. Jag lättade aldrig …. inte Liten heller … varken från handen eller marken. Rimligt ändå.

Då valde jag att ta god tid på mig, gå ner i vattnet, gå ett varv runt ”ön” i vattnet upp där vi skulle rida upp ur det andra vattnet och sedan rida på igen. Detta medförde en hel del tidsfel absolut! Men har man ett stopp så har man och att då stressa till något verkar inte mer än idiotiskt i mina ögon. Att jag tog god tid på mig resulterade ju även i att jag fick tillbaka balansen i min häst, lättade av på trycket i tygeln och fortsatte rundan felfritt i mål.

Så nu skulle jag nog faktiskt vilja säga att det som kanske skulle kunna uppfattas som hybris ändå var att jag hade en relativt bra koll på att hästarna kändes otroligt fina och ridbara innan start och jag ser verkligen fram emot fortsättningen på säsongen.

Att Cindy blev super försiktig och att jag inte hann ställa om min ridning och stötta henne säger mer om min form än om hennes. Och vi vill ju faktiskt ha försiktiga hästar, det är dom som sista dagen till slut hoppar felfritt.

Att Liten var glad att komma ut och därmed bjöd på show är inget nytt under solen. En vanlig säsong brukar hon få göra ett gäng dressyrstarter innan det är dags för att tömma sitt kreativa flöde något. Men med nya tider som det är nu med restriktioner om, när, var och hur tävlingar får vara får man helt enkelt bara försöka ha henne ett uns mindre glad i början på säsongen ändå och hitta andra vägar att rasta av energin lite.

Så resultatmässigt min sämsta tävling sen mannaminne, men känslomässigt hade jag helt klart några riktiga toppar som jag tar med mig och nu övar vi vidare i veckorna tre innan det är dags att pröva vingarna igen.

Vi hann förövrigt träffa hela det här härliga gänget ur den svenska European Cup truppen, Liten och Cindy är fortfarande lite väl newbie men båda två siktar på att vara med i spetstruppen till mästerskapet 2023 som dessutom går på Segersjö. En av mina absoluta favorit banor faktiskt. Den och Malmö är helt klart något speciellt.

Vi blev snyggt kittade allesammans i nya västar tack vare InterSport i Kristinehamn, Nipet Horse och K9. Tusen tack för det!