Team Fors

Så mysiga lediga dagar vi har haft, hästarna har tränat på och jag har blivit drillad av så väl Stefan som Rebecca och Pelle. Det vill jag ändå kalla lyx! Vädret har verkligen gjort så att ingen har misstagit sig utan nu är det april. Men vi har trots det hunnit med att galoppera oss svettiga ute, hängt lite utan täcke och njutit av ljusa kvällar.

Hästarna känns verkligen super och har verkligen gjort så himla fina träningar. Både Liten och Cindy fick hoppa ett uns större i torsdags och även om det är mycket annat som känns svårt och som vi måste öva på. Framförallt att komma fram till hinderna på bästa sätt genom yttertygeln så känns själva hoppningen väldigt enkel. Hästarna kommer starkt av backen och hoppar väl så det är väldigt kul!

Långfredagen fick sen äntligen spenderas med Rebecca! Det var verkligen inte igår! Men det var verkligen härligt att få träffas igen, se vart mitt vinterbona hade tagit mig och sedan få en påminnelse på vad jag har att öva på i min vardag.

Det blev mycket jobb med den förvända galoppen och jag tror att Cindy ett tag inte har längtat lika mycket efter Rebecca som jag om en säger. Men det blev enorm skillnad och hon blev riktigt fin, kom igång med sina bakben och blev jämnare in i handen. För trots att Cindy är så liten kan hon få så himla långa bakben och då inte på ett positivt sätt utan då hänger dom lite bakom och sitter inte under. Vilket är ett jobb jag alltid måste tänka på med henne även i hoppningen för att hon inte ska bli för lång i kroppen. Så det var verkligen ett himla nyttigt pass och super kul som sagt att få hänga med Rebecca igen!

Gullis har fått komma ut och både gå ett långt galoppjobb vilket han gjorde väldigt bra och följde upp med ett super pass på kandaret. Känner mig lite tjatig i det men som sagt han är så mycket bättre i kontakten på det nu. Han känns stark i kroppen och det är riktigt roligt att trimma på honom.

Och apropå trim så avslutade vi påsken med Pelle-träning på annandagen. Anndao fick trimma på Gullis och dom skötte sig väldigt bra.

Liten kom in i ridhuset och började ännu en gång med att vara lite sugen på att kliva ur sitt skinn, sprang och skakade på huvudet i galoppen och var G L Ö D H E T !

Men! Jävlar i havet vilken träning hon bjöd på när man bara hade lyckats kanalisera energin lite i rätt fack. Hon är så jävla ball just nu och har hittat en ny växel i traven och känns bara så himla rolig! Att jag som sitter på sen känner mig som en tant och på riktigt var nära att fråga – när får man vila? För att om det var jobbigt att sitta på henne i traven innan, vilket det var! Så är det allt annat än lätt nu. Jag får på riktigt träningsvärk av hennes nya jag. Och då tycker jag ändå att jag rider ganska mycket och har ridit ganska mycket. Men icke. Jag är alldeles för otränad för min nya häst.

Men som sagt jag och hästarna har verkligen haft en håll käften påsk rent träningsmässigt. Super nöjd med dom och dom känns så fina!

Jag har fått bra hemläxor av alla som jag tänker på varje dag och jag börjar sakta men säkert känna mig redo för säsongen även om jag verkligen nu längtar efter terrängen!

Den som klagar på sol, mjuka grusvägar och galoppjobb ute ska ha någon form av straff det är en sak som är säker. Att den sen är lite väl mjuk i marken när det kommer till gräsytor är ju på ett sätt tråkigt för det betyder att det är väldigt svårt att hoppa terräng här uppe, det som är fördelen med lite mjuka gräsmattor är att vi har hela golfbanan för oss själva. Och det är allt annat än tråkigt.

Så alla hästarna har fått komma ut och gå backintervaller i vår galoppbacke vilket uppskattades av alla skulle jag säga. Och tro det eller ej men den som bockade mest var faktiskt Gullis … Men som alla vet – Lycklig häst! Lycklig ryttare!

Alla fick gå varsitt mer eller mindre copy paste pass där alla fick gå 8 vändor upp för backen och alla hästarna kändes väldigt fräscha och fina. Dom kändes ett uns lika i sitt flås också alla stod på bra till vända 6 och sedan hade udden gått ur lite till vända 7 och 8.

Gullis var faktiskt den som nog låg på mest dom första vändorna, Liten var ju super pigg såklart, hon blir ju lite som en motorcykel och slickar så väl marken som kurvorna när hon tar sig fram. Cindy var faktiskt inte så mycket Doris som hon kan vara när vi kommer ut i skogen så hon höll god fart redan från vända två i backen. Vända ett är ju alltid lite av en flaxig färd upp för berget.

Men som sagt riktigt bra pass för hästarna och planen är absolut att dom snart ska få komma dit igen och gå ännu ett pass i backen. Tycker den är väldigt bra att träna i och förra säsongen kändes hästarna väldigt starka och redo så jag hoppas helt klart att backen ska göra sitt även i år. Jag har ju dessutom hittat en till backe men som dock kräver en något längre utflykt men planen är 100% att hästarna ska få åka ut på ett litet äventyr och även träna i den backen några gånger emellanåt.

Så härligt med ännu lite mer vårkänslor, sol och värme. Glada, pigga hästar och roliga ridpass. Dock verkar vädret se ut att vända lite? Men jag hoppas att det ångrar sig och behåller våren!

Tyvärr hör man ju från allt för många att dom tappar motivationen nu när de inte vet vad de ska träna inför. Bli bättre tänker jag, men jag kan ju ha fel? Och jag såg även en annons här om dagen från en hästbutik med uspen – Inga tävlingar just nu! Passa på att ladda för dagen och lägg pengarna på utrustningen nu när du sparar in lite pengar på tävlingskostnader och resor

Då blir jag ändå väldigt mörkrädd! Det är ju det största skämtet jag sett! Om det är något dom där pengarna ska gå till så är det väl träning?! Ändå roligt att man benämner det som sparar pengar, dom har helt missat att från den dagen man köpte häst började man sakta gå på stigen mot konkursen. Och man behöver framförallt inte en kavaj och ridbyxor med deras logga på för 6000 spänn. 6000 är för övrigt relativt många tävlingar för en glad amatör som dom flesta av oss är. För att inte tala om träningar det är väl en sisådär allt mellan 8-20 st lite beroende på vad dom kostar såklart men oavsett så kommer man rätt långt på det!

Så för mig blev det inte en kavaj utan jag har istället blivit drillad av både Pelle och Stefan i veckan vilket har varit jätte kul! Och hästarna har varit väldigt fina!

Liten började veckan med att vara så hot att jag fick börja ned att ta mig av när jag red fram inför Pelle för att både överleva och sadla om efter att Liten krupit ur så väl sitt eget skinn och utrustningen… men efter lite korrigeringar av sadling och dyl så slutade hon att vilja skjuta rygg och levererade istället en magisk träning. Hon har ju börjat hitta sin second trott nu såhär vid 11 års ålder så det är jätte kul!

Cindy var även hon en stjärna och kämpade på som tusan. Vi jobbade mycket galopp och började till och med om än väldigt smått och med lite god vilja och fantasi att komma ner mot väldigt stora arbetspiruetter. Alltså vi pratar verkligen inte Grand prix nu utan vi pratar om att jobba på hennes bärighet och få henne lite mer i uppförsbacke och att sitta lite mer. Som Pelle sa – hon har ju lite korta framben och det kommer hon ju alltid att ha.

Så nu ligger jobbet på att få frambenen lite längre med hjälp av att vinkla bakbenen lite mer. Men hon kämpade verkligen på i måndags så det var jätte kul! Känns absolut som hon kommit upp ett snäpp i formen och orkar bära ännu lite mer vilket ska bli kul att se vad domarna tycker denna säsong om henne. Förra säsongen var ju ett uns av overklig med över 70% i nästan varje start så vi har ju helt klart ett svårt record att slå!

I onsdags var det sen dags för båda brudarna igen och denna gång för Stefan. Han frågade – har hon tjuvtränat? Det tar jag helt klart som en komplimang! Även om jag absolut även denna saker hade massor att träna på så var båda hästarna väldigt mycket bättre än sist så det var jätte kul!

Vi jobbar fortfarande på att hålla stor rund galopp och komma ut ur svängarna. Fick jobba en del på vägarna och just nyttja att i vissa fall inte komma för djupt i svängarna utan komma lite mer på innerbåge in i linjerna för att få med galoppen lite mer. Och öva mycket på att svänga för ytter tygel och visa vägen för inner.

Liten blir fortfarande lite studsig och jag blir för hård i min ytterhand så där har vi båda att jobba på. Hon lite på acceptansen av min hand och jag lite på finmotoriken att kunna rida med en stadig ytterhand utan att bli hård eller stum.

Jobbet på att sitta mer still i sadeln fortsätter det med, jag vill så väldigt gärna fortfarande lyfta hästarna lite över hinderna och hjälpa dom. Jag har lixom två hästar som hoppar ganska väl – dom behöver ingen hjälp! Mem det är lite svårt för hjärnan att vänja sig in med. Det blir ju snarare att jag stör dom och att dom med lite otur kan tucha en bakbom om jag sitter där uppe och fågeldansar. Svårt också ibland i alla fall för min hjärna att vara mjuk i handen när man lägger allt fokus på att den ska vara still så blir det ibland att jag då blir för stum i handen för då glömmer jag att vara följsam. Det kanske bara är min hjärna som har det problemet att man just fokuserar så hårt på något att man glömmer något annat? Men det är i alla fall det jag som ryttare jobbar väldigt mycket med just nu.

Men det var verkligen en super kul träning och hästarna känns verkligen så himla fina just nu! Även Gullis känns jätte fin även om han inte fått glänsa så mycket i det här inlägget men han gick också för Pelle i måndags fast med Anndao på ryggen och han fick beröm. Jag trimmade på kandar i går och jag får verkligen bara bättre och bättre känsla på det. Ni som följt oss länge vet ju att det inte varit hans favorit att gå på kandar, eller känslan har i alla fall inte varit lysande fram till. Men nu är han väldigt fin och känns väldigt mycket mer bärig så det är jätte kul!

Så jag och hästarna kämpar helt enkelt på och jag tycker ändå att vi alla fyra tar oss sakta men säkert framåt och blir ett uns bättre hela tiden så det är jätte kul! Hur många gånger kan man skriva jätte kul i ett inlägg? Men tänk vad tråkigt det hade varit om man inte hade tyckt att det här var jätte kul!

Det vi längtar efter nu är dock verkligen att få komma ut på terrängbanorna igen. Det spritter verkligen i hela kroppen och jag i alla fall känner mig sjukt taggad. Synd bara att alla marker här upp är lite för blöta fortfarande men något att glädja sig åt under tiden är att vi nu harvat ridbanan och den är ridbar för våren 😍 samt att jag hela veckan bara haft tröja och väst på mig i stallet! Det om något är väl två väldigt säkra vårtecken!

Att rida avspänt men med en positiv anspänning är verkligen inte helt enkelt. Att rida en häst antingen anspänd eller loj är väldigt mycket lättare. Det är något som jag fick jobba på på förra veckans Stefan-träning.

Markjobbet som jag skrev om att jag framförallt var lite dålig på framridning var helt klart ett uns bättre denna gång och Stefan var nöjd med hur Cindy jobbade med bommarna i trav. Men sen när vi gick över och började hoppa fram så blev det lite ett uns av att jag galopperade på henne, träffade galoppbommen helt okej och hon kom absolut upp i luften men allt blev då istället lite lojt.

Cindy är ju en känslig häst och det är lätt när man vill få ut galoppen att man även får en negativ anspänning på köpet och hon istället för att galoppera stort framför mig blir lite stressad. Nu försökte jag lite att inte over do it men då blev det istället att jag tappade lite power i galoppen och avstampet från backen.

Väldigt svår kombo det där att just ha hästarna i en bra power med starkt avstamp utan att det kommer från en spänning och att man själv känner lite det som Lasse brukar påminna en om – upp i galopp. Och att man just killar med skänkeln och får hästarna upp i galopp och runda framför sig. Och inte lite mer åt bensax i hopp om en några galopp där hästarna springer för sitt liv. Eller den varianten när man sitter i lite lätt spagat och hoppas på att det ska bli bra.

Man kan alla fall konstatera att den som säger att ridning är lätt ljuger.

Efter framhoppning ägnade vi oss sedan lite mer åt ren banhoppning denna träning med fokus på att komma genom svängarna och nå fram på distanserna. Det är ju lite av mitt svåraste just nu och det blir ibland ett uns vilt då jag gärna rider lite väl noga genom svängen istället för att ta med mig galoppen och sedan låta hindret komma till mig. När jag blir för noga i svängen plockar jag bort lite väl mycket galopp och då har jag inte jätte många val när jag väl kommer fram till hindret och kommer jag då på ett halvt in vilket är lite av min nya specialité så får man ju rida livet ur både sig och hästen sen för att räcka fram. Inte helt optimalt om en säger. Det är ju inget nytt under solen att det är bättre att hinderna kommer till en istället för att man jagar efter dom.

Men både jag och Stefan tycker absolut att det är bättre och jag tycker verkligen att Cindy känns fin. Det är att vissa detaljer inte är helt på plats än och att jag har hamnat lite i min klassiska ridning att jag vill vara väldigt perfekt och komma väldigt perfekt till hinderna och jag väljer då att rida lite långsamt och kort för att hinna med i stället för att just snurra igång hästarna lite, ha dom runda framför mig och låta hinderna komma till mig.

Bjuder på vår träning i det digitala formatet så får ni ändå se träningen och vad vi gjorde.

Igår passade jag och Madde sen på att träna på banan igen och denna gång red jag Liten och även om Liten och Cindy är två helt olika hästar så är ju jag samma ryttare. Och tro det eller ej men dom blir ofta det man gör dom till så jag har absolut samma problem på båda hästarna även om dom är olika att rida.

Men jag försökte verkligen att tänka på det Stefan har gett mig i läxa att få henne att bli rund framför mig och komma upp och runt i galoppen när jag trycker på och att hon kommer genom handen. Så att jag inte bara lättar ur för att komma fram och då får henne platt och två delar. Vi övade även en hel del på det på Pelle-träningen i måndags. Just att komma fram för benen inte för att man lättar i handen. Märkligt det där i hur människan i naturen är en lat person och att man så lätt hamnar i att välja vägen att lätta lite istället för att känna med skänkeln.

Tycker absolut att jag i många fall igår ändå kom till läget att när hon blev lite kort och trutig att jag ändå faktiskt vågade hålla kvar och rida med benen så att lättnaden kom för att hon gick fram till min hand och inte för att jag släppte när hon trutade.

Någon gång absolut blev jag lite av och på och plockade lite väl mycket genom sväng men sen måste jag faktiskt säga att jag tycker att jag red bra, kom fram genom svängarna och vågade galoppera fram till hindren och inte måtta baklänges in på dom. Och hör och häpna – då var det inte långt att komma fram på distanserna.

Ändå riktigt nöjd med min sista runda även om det blev en lite snöplig volt innan sista linjen då tygeln helt plötsligt fastnade i stigbygeln. Väldigt obehagligt! Men nyttigt för mig att bli lite störd och sedan bara kunna komma in igen som om inget har hänt och rida precis som innan och lösa det lätt.

Tycker som sagt att Liten var väldigt fin och det ska bli riktigt kul att träna henne för Stefan ikväll och se om jag kan hålla i en bra ridning och om han ser i alla fall ett uns av skillnad åt ett positivt håll.

Vi passade på att inleda veckan med att ta in tårtbitarna i ridhuset och även bygga fram en liten spets, en coffin och två smalhinder till för att låta brudarna hoppa lite inomhusterräng. Ingen av dom har ju hoppat terräng sen Gärds i höstas så formen har ju absolut varit lite oklar och det är den väl på ett sätt fortfarande såklart då vi inte hoppat något alls ute än men övningen i ridhuset gjorde båda två med lätthet och dom kändes väldigt självklara på sin uppgift och inte en tvekan på att vingla åt sidan på de smala hinderna.

Liten var laddad till tusen och väldigt sugen på att spränga ljudvallen så hon fick öva ett uns mer än Cindy om man säger. Och då inte för att hon inte prickade hinderna utan för att hon skulle pricka dom liiiiiite lugnare.

Men det var verkligen kul att känna att hästarna var så följsamma och verkligen visste var dom skulle. Hade byggt en S-linje med 6 + 4 språng och sedan hade jag två raka linjer på 4 och 3 språng och sist men inser minst 1+1 i coffin.

Väldigt roligt som sagt och hästarna känns laddad till tusen. Så det blir till att sätta upp skärmarna någon dag igen och öva lite till och vem vet, kanske jag lyckas flirta med Robban så vi kan bygga något mer roligt att hoppa på innan säsongen är här.

Även om man på ett sätt vill sätta det mesta på paus så är det inget som pausas utan allt bara rullar på ”som om inget har hänt”. Sorgen sköljer över mig ibland och tårarna går inte att hålla borta men jag har haft två ändå mysiga dagar i stallet som bjudit på ett uns mildare väder så att alla hästarna har fått komma ut och tränas i skogen och på galoppbanan, vilket dom har varit väldigt glada i.

I lördags fick Cindy komma ut och galoppera lite längre och gå en lugnare lång intervall till Hansta och tillbaka. Hon passade på att räkna alla stenar och reflexpinnar längs hela vägen både dit och hem. Jag kan sammanfatta det som många …. hon hade accepterat dom lite mer på vägen hemåt än vägen ditåt så det var ju ändå skönt.

Passade även på att hoppa en liten stock också. Första terrängen sen Gärds. Jag har en känsla av att jag var lyckligare än Cindy just över denna kanske inte allt för inspirerande stock…

Gullis fick ett pass på galoppbanan på kvällen och göra ett galoppjobb han också. Och jag konstaterade både hur fräsch och stark han kändes och även hur härligt det är att rida efter 18 på kväll och att det fortfarande är ljust ut. Det om något är vårkänslor och lycka. Liten fick en vilodag men hon hade haft lyxen att gå ett varv med Anndao runt golfbanan i fredags medan de andra vilade så på så sätt gick det på ett ut.

Söndagen sen gick alla hästarna komma ut och gå ett varv runt golfbanan tillsammans med Anndaos hjälp, så jag tog brudarna och hon Gullis. Liten gick tillsammans med Sarah och Nixon och passade nog på att visa hela sitt register ovan mark. Men som vi alla vet – glada hästar är lyckliga hästar. Lyckliga hästar bockar …

Cindy och Gullis kom ut på kvällen sen och ännu en gång konstaterade jag ljuset efter 18 och insåg att man snart kommer kunna rida runt golfbanan även på vardagar efter jobbet och inte bara på helgen längre. Så himla härligt.

Hästarna verkade som sagt uppskatta att få komma ut och galoppera av sig och nu blir det en del galoppjobb innan tävlingarna drar igång och när ljuset är med oss tillsammans med plusgraderna.

Och det där med tävlingarna. Vi är anmälda till en tävling nu men med allt som händer just nu så känns allt högst oklart men vi jobbar på mot att vara starka och redo när det väl blir av. Världsläget är svårt att påverka oavsett vad man vill eller ej. Utan man får helt enkelt bara vara noga i allt man gör hemma i allt från träningen till att verkligen tempa sina hästar, det tvätta sin utrustning och sina kläder, hålla koll och välja sina utflykter. Smitta har vi tyvärr alltid haft och kommer alltid att ha. Så här noga bör vi vara alltid för att värna om våra hästar. Olyckor händer men vi kan alltid försöka göra så mycket som möjligt för att undvika dom.

Du var 5 år. Jag var 14. Du noterade nog inte mig speciellt mycket. Men jag blev blixt förälskad så fort jag såg dig. Att jag sedan 21 år senare skulle få ge dig det liv jag alltid drömt om att få ge dig men som man typ bara tror händer på film känns helt fantastiskt samtidigt som det sliter min kropp i minst tusen bitar. Jag var inte klar. Men det var du. 💔

För den 11 mars 2021 efter en pigg morgon med utsläpp i hagen, bus med kompisarna i snöstormen så la du dig bara ner strax innan intag vid 15 tiden och somnade. Det absolut finaste och mest värdiga som någonsin kunde hända men också det som gör att mitt hjärta brister och att tårarna aldrig tar slut.

Att få rida dig mellan du var 5-8 år och så att jag hann lära mig lite om ljusets hastighet för att sedan få ta över dig på heltid för resten av livet har varit det absolut bästa som har hänt mig. Även om jag någon gång på vägen lovade Gola att aldrig gråta för jag hade faktiskt valt häst helt själv och då precis som jag väljer hästar nu valde jag med hjärtat och på hur bedårande söt du var. Det kan tyckas som två helt vansinniga kriterier men hittills har dom inte gjort mig besvikna. Även om jag absolut gråtit någon gång.

Du har lärt mig så mycket inte minst om fart… Du har lärt mig att vissa hästar inte går att tämja. Du har lärt mig så mycket om bocksprång och om att byta riktning både tillsammans och åt varsitt håll. Du har lärt mig och nog alla runt dig om hur man lyder order. Du har alltid fått precis som du ville och du fick alltid alla att göra precis som du ville. Ville du gå ut fick du gå ut. Ville du gå in fick du gå in. Ville du springa i räcerfart sprang du i räcerfart, notera här att det står inte – fick du springa i … Ville du bocka i dressyrprogrammen så bockade du i dressyrprogrammen. Och så har livet fortsatt.

Vi kompromissade dock på vissa saker även om du absolut en gång jagade mig hemma på stallplan när jag försökte spola dig med slangen så gick det faktiskt till slut, dock efter många år, att blöta ner dig riskfritt och utan att spränga en uppbindning, ha sönder en grimma eller komma lös…

Och trots att det blivit några tårar på vägen så har dessa 21 år ändå uteslutande handlat om lycka. Om min första alldeles egna häst. Om min första fälttävlan. Om min första skåneresa. Om att jag idag är den jag är.

Absolut det Ä R jätte långt hem från Gärds när man blivit utesluten på sista hindret i banhoppningen. Det Ä R inte jätte skönt att gränsla inhoppet i en coffin i Örebro.

Men oj så mycket vinster och placeringar du har givit mig däremellan. Så många roliga träningar. Så många möten med människor längst vägen. Så mycket knäpphet. Och framförallt S Å M Y C K E T K Ä R L E K ❤️

Tack för precis allt du har gjort för mig. Tack för att jag fick ha dig som bästa vän. Och tack för allt du har lärt mig. Jag minns knappt ett liv utan dig och att det nu ska bli en framtid utan dig känns bara så overkligt. Även om du fick det slut jag alltid har önskat dig, kommer jag nog aldrig att vänja mig vid ett liv utan dig. Du fattas mig så mycket ❤️💔

❤️ Jag älskar dig ❤️

Kan nog kanske vara det absolut svåraste som finns. Det och att galoppera i en s t o r , rund galopp in i handen. Tur då att det är min hemläxa. Att kunna öka på långsidan men att hålla galoppen stor och runt inte platt och flack. Och sedan när jag kommer till kortsidan kunna gå in på en stor volt utan att hästen bromsar och får punka utan fortsätter rund, stor och framför mig.

Som ni kanske förstår av inledningen så var förra veckans träning inte allt för lätt. Snarare extremt svår. Vi fick verkligen kämpa. Och när man får kämpa så tappar man ibland andra delar som man försöker jobba på ska bli bättre så som min position till exempel.

Tappar man positionen och blir flaxig likt en session av fågeldansen så blir det verkligen inte lättare att lyckas om en säger. Än mer när man har ett uns känsliga hästar och uppgiften är att nå fram. Sitter man där uppe då och flaxar för sitt liv gärna med lite höga händer så kan jag säga att hästarna gör allt annat än länger på sig. Dom snarare bromsar allt dom kan … typiskt obra kombo!

Så vi hade verkligen en tuff kväll för Stefan både jag, Cindy och Liten. För man skulle ju kunna tro att han man övat på övningarna en gång så borde man ju göra det bättre på häst nummer två. Men nej det vill jag inte säga var fallet. Jag skulle nog ändå säga att jag gjorde två snarlika prestationer.

Cindy kanske ett uns bättre än Liten i alla fall på sista linjen där kom jag fram med lite mer lätthet på henne och kunde hålla ganska bra kvalité i sprången. Liten blev fortfarande lite för flack för mig och lång i kroppen så hon hoppade med lite väl sänkt överlinje.

Men det är ju såklart därför som vi tränar för hur skulle vi annars bli bättre? Men såklart att det ibland känns lite platt fall när hästarna kändes som superhjältar för Lasse och sedan som två pyspunkta döende svanar. Alltså att tillägga detta är ju I N T E hästarnas fel alltså. Absolut inte besviken på dom! Så ingen tror det!

Utan jag har verkligen insett att det hänger så mycket på min framridning. Kanske ingen rocket science för alla er andra. Snarare tvärtom om kanske. Men jag har insett det att när jag ska rida fram själv så är jag den dålig framridare.

Jag är bra på att känna om hästarna spårar, jag strävar såklart efter att få dom så avspända som möjligt. Och jag känner lite på reglagen. Men det märks tydligt vilken stor skillnad det gör sen om vi tar Lasse tex att han finns där, vi gör lite skolor, lite volter, lite mer tempoväxlingar och han är på mig på detaljer. Vips är hästarna så mycket mer framme för min skänkel och så mycket mer inne i ramen.

Nu när vi tränar för Stefan på distans och han inte är med mig direkt efter själva nu har vi kommit igång fasen utan den ligger lite mer på mig och vi fokuserar mer på själva hoppningen så vips har jag inte hästarna i ramen så som jag har dom när Stefan är här och har sitt hököga på mig från uppsittning.

Det här om något säger ju en hel del till en själv. Jag är helt enkelt en dålig framridare. Jag tar inte vara på varken min tid eller mina hästar för att verkligen se till att jag har dom där jag vill ha dom och att dom är förberedda för sin uppgift. Det här är ju något som jag verkligen måste utveckla hos mig själv och bli bättre på så att oavsett vad har jag hästarna förberedda för det dom ska göra. För tyvärr har man ju inte ett vakande öga på sig varje tävling man gör även om det hade varit guld värt.

Så det finns ju som sagt massor för oss att träna på men det här är verkligen en uppgift för mig att ta tag i. Mission 2021 – världsmästare på framridningar. Och då inte att mina hästar ska sprätta mest med benen utan att dom ska vara mest förberedda när det väl gäller sen.

Men jag och Madde tränade lite ihop i måndags med Fredriks vakande öga och då tycker jag ändå att både jag och Madde var rätt bra. Vi kämpade på väl och jag nådde fram på distanserna och kom ur svängarna bra. Så bra en gång att Cindy kom fram på tre istället för fyra …. så ja för mycket av det goda är inte heller bra 😉

Liten har fortfarande mycket galoppjobb kvar att göra, hästarna är ju väldigt olika även om båda kan bli lite korta i galoppen. Men Liten har väldigt mycket jobb på just att kunna ligga där framme utan att släppa bettet och plana ut. Så liten har jobbat mer markarbete och lite bommar än hoppning nu sen träningen så hoppas vi att vi får godkänt av Stefan sen. Som han sa – öva på det här till nästa gång så är det perfekt sen. Just vägen till den perfekta galoppen känns dock ett uns lång för stunden men så länge vi varje vecka bli bättre så blir ju vägen i alla fall ett uns kortare på just den uppgiften. Och tur att många pusselbitar hänger ihop för som ni alla vet får man ordning på något så brukar ofta några fler delar följa med.

Och även om det känns konstigt att i tider som dessa säga det och som alla vet kan allt hända men nu är vi faktiskt anmälda till årets första tävling så nu finns det verkligen ett konkret datum när förhoppningsvis alla bitar ska vara på plats. Nervös redan nu trots att det är lite mindre än en månad kvar.

H U R kan tiden gå så snabbt? Både så härligt för det kan betyda av vi snart snart snart ska få säsongsdebutera självklart är läget extremt ovisst just nu för så väl hästar som människor så vi fortsätter träna på i bra takt och avvaktar lite hur allt ter sig med omvärlden. Men lika härligt som det är, lika stressat är det ju för snart är det ju upp till bevis för vår vinterträning. Och ni vet ju hur jag är. Jag känner mig aldrig färdig oavsett hur väl förberedd jag är. Jag har gärna både hängslen och livrem nu för tiden för att verkligen kunna göra mina hästar rättvisa.

Men vi har hunnit med ett gäng träningar sen sist där båda brudarna har gått två dagar för Lasse vilket dom gjorde väldigt bra! Dom känns riktigt fina och så länge jag håller fokus så känns allt väldigt lätt.

Mitt svåra just nu är att jag lätt kommer ur rytmen lite om jag får vänta en stund. Ofta precis i slutet på träningen när man kanske ska hoppa banan eller övningen sist och då lite högre. Har jag då stått still ett tag (läs skrittat runt) och sen ska starta upp igen så tappar jag lätt mitt koncept och typ måste ta en bom med pannan innan jag hittar tillbaka till min bra ridning igen … så det är verkligen något jag måste jobba med mentalt. För det kan ju lätt hända även på tävling att man är klar med sin framhoppning och så råkar någon ramla av, man måste snabbt lägga in en paus för att sladda banan eller vad som helst och då måste jag kunna stanna i bubblan och bara rida precis som innan men det är helt klart min svagaste länk just nu om man ser till mig som ryttare.

Även om det såklart rent ridtekniskt också finns massor att öva på och bli bättre på. Men om jag även lite osvenskt ska ge mig själv ett uns av beröm så har jag utvecklats väldigt mycket i min ridning på det här senaste året så grundridningen håller väldigt mycket högre kvalité av mig nu än innan. Så den mentala biten släpar lite och måste jobba ikapp.

Men dagarna för Lasse var som sagt galet roliga och hästarna super fina! Och det som var skönt var att jag kunde hålla kvar den ridningen till Stefan-träningen som var i veckan sen. Då var det bara Cindy just den träningen men ikväll blir det båda brudarna igen under Stefans vakande öga.

Stefan-träningen var riktigt nyttig och Cindy kändes väldigt fin även denna träning. Hon känns lätt från backen, lätt att reglera och mjuk i kroppen. Jag ska bara tänka på egentligen på båda hästarna att ha med mig galoppen hela tiden utan att stressa hästarna utan ha en bra grundgalopp och bara kunna låta hindren komma till mig. Men Stefan var nöjd med utvecklingen och tyckte att hon var mycket bättre än träningen innan vilket jag bara kan hålla med om! För förra träningen var vi faktiskt inte vårt absolut bästa.

Gullis då? Han har briljerat för Pelle måste jag säga. Han har gjort en S Å bra träning där han kämpade på helt otroligt fint, vi lekte lite med en stor sax, arbetspiruetter, serier faktiskt ner till vartannat. Och sedan lekte vi lite med traven och takten i den.

Han känns verkligen också så fin och det är så kul! Han känns pigg och glad och väldigt stark i kroppen så det är jätte kul! Och Pelle var nog faktiskt både ett uns överraskad hur fin han var och väldigt nöjd med honom. Tyvärr så är detta ju enbart tomt skryt för såklart finns inget på film, bristen på lite filmer i år beror helt enkelt på att mamma inledde 2021 med att på nyårsnatten trampa i ett potthål på vägen på landet i mörkret och bröt helt enkelt foten. Så hon opererades den 1:a januari och blev precis av med gips och kryckor så jag hoppas att hon snart är tillbaka i stallet igen. Inte bara för filmerna såklart utan för allt runt omkring det är just aldrig kul med en bruten fot oavsett vad.

Så vi kämpar helt enkelt på i det tysta jag och alla hästarna och nu när plusgraderna har kommit och så även ett uns av vårkänslor, tinade grusvägar och alla tre hästarna har fått komma ut och galoppjobbat både i backen och på golfbanan så känner man helt klart ett lite lite sig efter de där vita ridbyxorna. Och framförallt så längtar vi hur mycket som helst efter att få hoppa terräng igen!

I helgen fick hästarna komma ut i stora hagen och busa och man kan säga att dom absolut uppskattade det och busade i dagarna två. Så härligt för dom ❤️ och dom har känts riktigt fina att rida efter så det var nog absolut gött jobb för deras kroppar.

I övrigt har denna vecka bestått av trim och lite markarbete. Känner att jag sitter lite fast i kort galopp träsket. Jag hamnar ju väldigt gärna där … det är ju lite av min favorit gångart och det kan man absolut tycka är ett problem …

Och trots att jag vet det så utmanar jag mig inte riktigt utan sitter glatt still där och guppar … måste få alla tre hästarna lite starkare av backen utan att det gör det genom att vara långa i kroppen. Utan lång hals – ja! Kort kropp – gärna. Höjd och styrka i galoppen – önskvärt.

Men det är väl som alltid. Nu kan man ju nästan börja räkna ner lite till tävlingssäsongen och då blir jag lite nervös för en stund och då kommer jag in i ett lite – bäst att bara rida bekvämt mode innan jag ger mig själv en liten lätt välplacerad lavett och inser att jag måste fortsätta att utvecklas och träna målinriktat för att både kunna bli bättre och för att kunna uppfylla årets mål.

Samtidigt som jag är så himla sugen på att komma igång och tävla så känner jag mig samtligt så otroligt oförberedd på samma gång. Även om jag i teorin tror att hästarna är bättre än förra säsongen så vet man det ju inte förrän man kastar sig ut och provar. Och något man kan vara säker på är ju att himmelen kommer inte ramla oavsett hur det går men jag har verkligen med åren blivit mycket mer sån att jag bara vill tävla när jag känner mig 200% förberedd. På gott och ont skulle jag säga. Jag tror att en blandning av mitt gamla jag – jag tar starten som den kommer och mitt nya jag – jag vill vara topp 3 för att känna att jag gjort mina hästar rättvisa, skulle vara den perfekta mixen. Ibland måste man helt enkelt våga även om man inte är 200% säker men sen behöver man inte ha hybris allt för länge så att säga.

En och en halv månad har gått på året och jag känner mig lite stressad med vad jag har gjort med den tiden … men ska bli jätte skönt med avstämning tillsammans med Lasse i helgen för den fortsatta träningen. Och sen kommer Pelle på måndag. Och jag vet att jag alltid kan bolla med människor i min närhet så som Emeli och Rebecca så rent teoretiskt borde jag vara lugn. Jag har aldrig haft bättre förutsättningar än nu med så kunniga och engagerade människor runt mig. Men samtidigt har det nog aldrig känts som att jag kan så lite som nu.

Men det är väl så det är med ridning. Ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man kan.

Nedräkningen har börjat. Drygt 6 veckor kvar till säsongen sparkar igång. Och med tanke på hur fort årets första 7 veckor har gått känns det nästan som att det är tävling imorgon.