Lite bra. Lite tappat fokus. Lite brist på mod.

Vi var ju iväg till Enköping och tävlade för dryga veckan sen, det blev en mysig ensam turné med bara mig och Liten då Cindy som sagt fick stanna hemma och kurera fötterna.

Trots att Liten bara gjort två starter tidigare i år så kunde hon hålla sig riktigt bra i skinnet i dressyren även denna start, det har ju tagit ett tag förut innan hon tycker att det är lagom kul att tävla. För när hon tycker att det är för kul att tävla så känner ju ingen igen programmet …

Men jag har också lagt om lite i framridningen för att inte elda på henne. Allt som ingår i programmet kan hon ju sen innan och det är saker vi får öva på när vi är hemma. När vi väl är ute och ska visa upp oss handlar det enbart om att rida henne till lösgjordhet och avspändhet och inget annat. Utan bara fokus på att hon är på min yttertygel och att jag kan ha benen om hennes mage utan att hon exploderar. Och nu när jag gick in på banan, det var start inifrån, så skrittade jag faktiskt bara tills jag fick startsignal. Skritten är ju hennes svåraste, hon blir så sjukt het och laddad så det finns ju gånger hon inte visar någon skritt alls nästan och detta visar hon absolut hemma ibland också så att det går att träna på men framförallt kommer det fram på när man kommer innanför staketen och hon känner att det är skarpt läge. Så uppladdningen denna gång och även på Strömsholm var att jag skrittade inne på banan och just övade på att kunna korta och länga tygeln utan att det behöver komma en atombombs reaktion när man gör det.

Och det blir faktiskt bättre och bättre, tro det eller ej men övning ger färdighet. Och den här gången fick vi till och med 7,5 på den fria skritten. Det tror jag aldrig har hänt i Litens historia om en säger. Och jag måste ju även tacka Rebecca för att hon på träning står ut med att sitta och titta på när vi skrittar runt och hon ber mig att länga och korta tygeln om vartannat för att till slut sakta men hyfsat säkert komma till mer och mer avspändhet och avdramatiserat i förväntningarna hos Liten i vad ska vi göra nu momentet.

Så det blev 68,63% denna gång vilket jag är väldigt nöjd med att ännu en start kunna hålla oss lite i närheten av 70 strecket för det är ju där och helst en bit över som man måste vara för att vara med i matchen sen på sluttampen. Och ska man vara lite hård mot sig själv så står ju poängen 7 för ganska bra så att göra ett program ganska bra alltså 70% ska ju inte vara så svårt.

Liten följde sedan upp med en väldigt fin hoppning som jag är väldigt nöjd med. Hon kändes väldigt ridbar, hoppade väl och var bara sådär super fin som bara hon kan vara. Tyvärr föll en bom då hon landade lite lite kort på en oxer men i övrigt så fin!

Terrängen blev sen lite blandad kompott även om det mesta var väldigt väldigt bra så är det fortfarande några bitar kvar innan allt är på plats. Jag vill ändå säga att jag började terrängen med ett litet rookie misstag då det var två som gick banan och som hamnade i vägen för oss och inte flyttade på sig utan valde istället att springa framför mig och Liten vilket ledde till att både hon och jag tappade fokus så jag tror att både hon och jag tittade mer på dom än fokuserade på vår uppgift. Och jag fick ju även sitta och bromsa lite för att inte rida över personerna i fråga så förberedelsen till hindret blev helt enkelt obefintlig så vi fick helt enkelt ett tidigt stopp på hinder nr 4. Klart att det känns lite surt men jag kan ju också känna att jag har gjort det här så många gånger att jag borde haft ett filter och kunnat rida oavsett. Att Liten tittar på två springande människor kan man absolut förstå än mer när även ryttarinnan i fråga göra det också för då signalerar jag ju om inte annat att det är det hon ska titta och fokusera på i stället för att vara mitt uppe i en terrängritt.

Vi gjorde om och gjorde rätt och sedan gjorde hon väldigt mycket väldigt bra och det mesta kändes väldigt lätt banan runt. Hon är extremt klar på smalhinder och vet alltid vart hon ska och hon hoppade de öppna dikena väldigt avspänt och väl.

Tyvärr fick med oss ett stopp till på kanten ut i vattnet och det är där man fortfarande känner att vi har lite jobb kvar innan det sitter helt på tävling. Det är ju på vatten vi har tittat en extra gång på tävlingarna i år och det är det vi jobbar väldigt mycket med men alla tävlingarna vi ridit i år har haft 2-4 vattenhinder vilket har varit helt perfekt för oss att utsattas för och öva på.

Vi gjorde bara om vattnet och då gjorde hon det väldigt avspänt och lätt så det är såklart att det känns lite surt att få dom här skit stoppen när det känns så himla nära att alla pusselbitar är på plats. Men det som känns väldigt bra är att hon nu löser frågorna avspänt efter att hon har tittat. Förr kunde jag känna lite av en känsla att man kunde eventuellt få henne att göra något som hon tyckte var läskigt eller oklart men då gjorde hon det spänt och med vägledning av ganska stark ridning. Nu gör hon det för att hon förstår frågan och kan själv. Vilket i alla fall jag tycker är en enorm skillnad i utvecklingen.

Så absolut ett riktigt jävla bottennapp på sista raden och alla som någon gång läst ekonomi vet ju att det är sista raden som räknas. Men marginalerna uppåt ökar och det känns toppen och sedan får vi helt enkelt se till att skära ner på de externa kostnaderna lite längre ner i resultaträkningen så att sista raden också hamnar på en tillfredsställande nivå. Men som sagt hon bjuder på extremt fin känsla så det känns som lite mer övning i skarpt läge så hoppas jag att vi är där!

Så nästa start blir hemma på Åby där planen är att vi ska göra ännu en 2* start om inget annat ändras på vägen. Och då hoppas jag att även Cindy är med till start!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När halsen blir kort och stum blir röven djup och tung …

Ja precis som det låter när Cindy gör sitt parad move när hon blir lite spänd och tittig så lixom tycker hon upp sin korta hals, skjuter ut sin underhals, lägger mer eller mindre sitt huvud i mitt knä och ska man säga något positivt så blir hon ju extremt lätt i framdelen för de där korta frambenen når knappt ner till marken.

Min position då i fråga går absolut att ifrågasätta om en säger, troligtvis bara ett bevis på att man kroppsligt är galet ur form och troligen saknar muskler på mer eller mindre hela sin kropp … men när hon skiftar så fort till så kallad uppförsbacke kan man säga att hela jag mer eller mindre håller på att ramla av baklänges även om en man med bestämdhet lärt mig att man inte kan trilla av baklänges så hamnar lixom axlarna bakom röven som i sin tur kommer så långt och tungt ner i sadeln så det är bara ett under att den stackars hästen där under inte gör en raketuppskjutning …

Som ni förstår är detta ingen gynnsam ridning … och något som jag har tränat och tränar på dag ut och dag in. Och här om dagen fick jag faktiskt en strimma hopp och tänkte att – kan det vara så att jag blivit lite bättre?

Men igår kväll var solkatterna framme och vandrade i ridhuset över den lilla bomövningen vi hade med tre galoppbommar på böjt spår så först var den i landningen åt ena hållet, sen var den över en bock och till slut mellan två bockar. Det här blev ju som ett nytt hinder för Cindy ungefär var 3:e varv och då kom jag snabbt ner på jorden igen och kände att jag hade stadig kontakt med min betongröv.

Och jag konstaterar snabbt att ha alla dom där bitarna på plats att hon ska ha lång hals, avspänd, runt innerskänkeln och vara på yttertygeln samtidigt som jag lite klämkäckt ska stå i lite lätt sits och och allt ska vara så där härligt är allt annat än lätt.

Solen i all sin ära. Men min svarta häst är just nu chokladbrun…

I övrigt så känns hon väldigt väldigt fin efter en veckas vila i gräshage och mjukt under fötterna och nu har vi satt igång i ridhuset för att vara lite extra snälla mot fötterna och jag känner mig riktigt sugen på att komma igång ännu mer nu. För just nu känns faktiskt alla tre hästarna så himla fina. Det är som sagt min egen kropp som behöver lite mer träning utanför stallet för att jag ska bli starkare och bättre i sadeln.

Sprang ett pass förra veckan och konstaterade snabbt att det var inte igår, att jag ändå måste säga att jag saknar det lite och att jag har en bit kvar att komma tillbaka i en uns bättre form än nu. Och jag har sagt det förr men går att upprepas. Att unna sig 20 min om dagen för lite motion kan alla göra det handlar mer om att bara komma in i den rutinen igen. Och man kan bara konstatera att det är ungefär en lika stor uppförsbacke som när Cindys framben inte når ner till marken just nu.

Man får försöka se det positiva i det hela att kommer jag i bättre fysisk form så kommer det vara lättare att inte hamna i betongrövsläge så fort något oväntat händer och det kommer gör mer eller mindre hela livet lättare så det är väl bara att sparka igång helt enkelt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur det går.

Jag har ju stämpelkort på diverse sjukhus nu för tiden känner man och då kan man ju absolut vara ett uns nyfiken på hur det går … Sådär skulle jag nog ändå vilja sammanfatta det. Såren läker och det är ändå det fina i kråksången. Att jag ska medicineras minst hela sommaren är väl det lite tråkigare om en säger … så just nu vill jag väl ändå påstå att vi är kvar lite på ruta ett eller kanske på ett och ett halvt.

Cindy ville inte vara sämre än matte så hon passade på att unna sig 5 dagar med medicin hon också efter att ha fått lite ont i sulorna efter senaste skoningen. Det är ju lite av hennes akilleshäl tyvärr att hon lätt kan bli lite öm direkt efter skoning och så blev det denna gång.

Jag måste erkänna att jag blev rätt orolig även om jag vet att skoningen kan påverka henne men Gola som alltid finns för oss ordnade snabbt en tid så vi kunde komma in till kliniken och titta igenom henne. Skönt nog var hon helt ren rakt ut, helt ren på böjprov på alla fyra benen, högt och lågt. Men sedan lite öm i sina fötter. Så hon har fått 7 dagar vila i gräshage och nu ska hon få komma igång igen så hoppas vi att allt ska vara i sin ordning igen.

Tråkigt såklart att missa ännu en tävling och man inser snabbt hur ödmjuk man alltid ska vara för sporten och hästarna och hur snabbt det vänder. Från förra årets succé säsong har vi i år haft det ett uns motigare skulle man kunna sammanfatta det med. Så även om hon egentligen är ännu bättre än förra året så är det för stunden några andra pusselbitar som inte till 100% är helt på plats. Men jag hoppas att vi ska kunna hitta en bra sadel till henne nu som känns som stort prio, tanken var att vi skulle hunnit med att prova in en här förra veckan men då kom sulorna som sagt ett uns emellan. Så vi har helt enkelt lite att stå i runt om.

Hann med att träna för Lasse två pass innan sulorna kom emellan där vi red banhoppning första dagen och terräng andra dagen. Båda hästarna kändes extremt fina och allt dom ställs inför gör dom med lätthet så det känns otroligt kul!

Liten blommar verkligen ut bara mer och mer och hon känns verkligen som en miljon! Vi har några pusselbitar kvar fortfarande innan allt är på plats på tävling kan man verkligen känna och jag skulle ljuga om jag inte erkände det. Men trots det så känns det som att det är så himla nära innan allt snart är på plats. Hon har nu gjort tre starter i år och alla i 2*-klass och trots bristen på pris med hem så är jag otroligt nöjd med hur hon löser uppgifterna och hur hon känns i alla momenten.

Nu har vi tre veckor träning fram till nästa start som blir ”hemma” på Åby vilket ska bli galet kul! Älskar att tävla på Åby, tycker att det är så fint och det är alltid bra tävlingar där. Och det blir även sista starten innan ett av årets mål nämligen Lag SM. Om vi platsar med någon av hästarna i laget återstår att se men vi ska absolut göra vårt bästa för att någon av hästarna ska få vara med och ta SFK förhoppningsvis mot en medalj och helst av allt ett guld såklart!

Mycket fokus på brudarna känner man men kan meddela att Gullis känns väldigt fin just nu så och han ska absolut också få komma ut och starta snart men som med allt ni vet så måste allt klaffa för det är helt klart en hel del pusselbitar som ska passa för att allt ska bli så bra som möjligt. Just nu har jag drygt en månad framåt ingen hästskötare och jag kan ju absolut åka och tävla utan hästskötare det har jag ju gjort massor av gånger. Men att rida två – tre hästar utan skötare är faktiskt en hel del jobb. Kanske har jag blivit gammal det kan faktiskt vara så illa men jag känner verkligen att jag vill att hästarna ska få chans att göra sitt bästa och då passar det inte alltid att göra allt under tidspress så därav får ibland en eller två hästar stanna hemma medan en eller två får ut och åka.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bacill, internationell tävling, vinst, ny sadel?

Massor har hänt sen tävlingen i Hermanstorp, vi har hunnit med ytterligare en tävling för brudarna på Strömsholm och även Gullis har hunnit ut och säsongsdebuterat.

Om vi spolar tillbaka tiden till drygt två veckor innan Strömsholm så fick jag mystiskt ett litet sår i mitt vänstra öra. Ett litet sådant. Inte så värst anmärkningsvärt mer än att det gjorde lite ont. Men ju mer dagarna gick så växte en något olustig känsla att det kanske inte var så bra ändå och vips så hade någonting mer eller mindre ätit upp mig inifrån…

Så från ett litet sår i örat var nu mer eller mindre hela käken uppäten en vecka senare och det blev en tur till sjukhuset. En rejäl dos antibiotika 3 gånger om dagen i 10 dagar och doktorn sa det här kommer göra dig frisk! Mitt i denna veva då också tävlingen på Strömsholm! Perfekt planerat när man ser ut som något inte bara barn blir rädda för utan i princip alla man möter … enda fördelen med publikfritt = ett uns mindre antal folk att möta.

Absolut mitt fejs blev bättre av antibiotikan och det ser inte längre ut som att jag kommer direkt från Tjernobyl så det är ändå positivt mer än några ärr kvar fortfarande. Öronen (notera plural) mår inte alls bra och vi börjar nu närma oss något av en never ending story …

Jag är nu inne på mitt fjärde sjukhusbesök, min tredje medicin och hamsterhjulet bara snurrar vidare. Nu peppar peppar efter sista medicinen som jag nu behandlar med känns det faktiskt som om jag ser lite, lite ljus i tunneln men blir sjukhus igen nästa vecka och vad det lät som även utfasning av medicin och nedtrappning så det här kommer inte vara gjort i en handvändning om en säger … så status på mig är kanske inte på topp men hästarna känns över lag rätt fina!

Jag tycker att Liten gjorde en väldigt fin tävling i Strömsholm som absolut är något av det största hon har gjort. Banan hade stora fina hinder och väldigt välbyggda och utmanande och utbildande frågor för hästarna. Det är bara att ta hatten av för Staffan Lidbäck som byggt den väldigt fina banan. 

Jag är även otroligt tacksam att få Lasse på plats hela tävlingen och som hjälpte mig med allt från bangång till framhoppning i så väl banhoppningen som terrängen och även oerhört glad att få ha med Rebecca på FaceTime på framridningen till dressyren för att denna tävling skulle bli så bra som möjligt.

Båda hästarna gjorde väldigt fina dressyrer där Cindy belönades med 67,6% och Liten med 66,3% vilket la dom på en 8:e och en 10:e placering av 31 starter efter dressyren. Vilket jag absolut är nöjd med såhär första internationella för året. Topp 10 vill man ju alltid vara så att säga 🙂

Cindy gjorde en väldigt stabil ritt som belönades med 68% av Ulf Wilken, de ni! Och av Anne Persson blev det Cindys första 8,5 p för hennes skritt. Himla kul!

Liten höll sig väldigt bra på mattan och kunde hålla sig ifrån cirkuskonster och när hon gör det är hon riktigt bra! Sen såklart vill man på sikt våga rida lite mer på henne när hon håller sig i skinnet men balansgången är mer än hårfin så just nu känns det väldigt bra att hon är ridbar och håller sig till programmet. Hon är ju en häst som egentligen behöver tävla rätt mycket dressyr för att hon inte ska tycka att det är sådär oerhört kul som bara hon tycker det är att tävla men hon blir bättre och bättre i allt hon tar sig för så det känns verkligen super kul!

Hoppningen började sen tyvärr med ett platt fall för Cindy, hon hoppade fram väldigt bra och kändes väldigt fin men väl inne på banan blev hon alldeles för spänd så då gick det inte alls … super tråkigt såklart men det verkar som att en bidragande faktor verkar vara att Cindy har blivit så fin i kroppen att hon har växt ur sin sadel. Och då kan man ju förstå att en lite trång sadel med ett uns av scenskräck inte är det bästa byggstenarna för framgång.

Men jag är verkligen bortskämd med fantastiska människor i min närhet så jag har nu fått rida i Maddes sadel medan Hilda är i väg och gör barn och det är lite som att jag har fått en ny häst. Så nu börjar det inte helt lätta uppdraget att försöka göra Cindy nöjd med något annat än just Hildas sadel. Så önska oss lycka till!

Efter den nattsvarta inledningen var det bara att låta det rinna av mig som vatten på en gås, sitta sv, lämna Cindy till Robban och sitta upp på Liten istället. Liten var väldigt fin och gick in och gjorde på det stora hela en fin hoppning.

Tyvärr fick vi med oss två bommar båda in på två linjer, den första en vattenmatta och den andra oxern in i andra kombinationen där det kändes som om hon inte riktigt uppfattade bakbommen och landade med fram på den. I övrigt gör hon det väldigt lätt, av mig kan man önska att rida lite mer i rytmen den blir ett uns av och på när hon blir lite het.

Terrängen på lördagen gjorde hon sen otroligt fint och jag är fortfarande så lycklig över henne. Tyvärr tappade jag lite tryck i bakbenen till sista vattnet så där blev jag aldrig klar utan kom på ett mellanläge in och vi fick då med oss 20 straff där tyvärr men bortsett från det som dessutom kostade oss en placering (så lite onödigt av mig helt klart) så var hon magiskt fin hela rundan runt!

När vi landar hemma sen på lördag eftermiddag var det bara att pack ur och packa om för på söndagen väntade nämligen tävlingar hemma på Ryttis för Gullis.

Det fick bli en H90-klass för honom att starta upp året med, mest för att det inte fanns någon H100 i år men han har ju dessutom bara varit iväg en gång och hoppat terräng på träning sen i september så det passade oss väldigt bra med en mjukstart.

Han kändes verkligen så galet fin genom hela tävling och det belönades med 71,08% i dressyren (mitt hybris-jag trodde ju dock att det skulle landa på typ 78%, ödmjukt jag vet…) vilket gav 28,9 straff, solklar ledning och som dessutom blev hans slutresultat.

Otroligt kul att även Gullis fick komma ut och lufta sina vingar lite. Och oavsett klass är det alltid en kick att vinna och oavsett klass är det alltid ett mål att landa på sina dressyrstraff även om man inte alltid lyckas med det såklart. Men utan mål skulle man ju aldrig utvecklas. Så den här tävlingen fanns det verkligen inget att klaga på och extra kul som sagt att vinna på hemmaplan.

Så status just nu efter att säsongen är ett uns igång är att Liten och Gullis känns väldigt bra, Cindy önskar sig en ny sadel och jag önskar att jag snart blir frisk.

Nu ska vi unna oss lite midsommar innan det är dags för tävlingar i Enköping första helgen i juli!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lite träning. Lite koll. Lite blandat.

Veckan efter årets första fälttävlan har bjudit på en mängd av varierande träning och aktiviteter. Brudarna har fått tagit det lite lugnare denna vecka efter att ha tränat på ganska ordentligt inför Hermanstorp och även om Cindy inte gick terrängen så har planen med lugn och ro ändå stått fast då träningen innan har varit lika intensiv oavsett vad utgången på tävlingen blev.

Emeli var dessutom otroligt snäll och bokade in dom för en koll hos Camilla Larson som är equiterapeut hos Mälaren och båda fick kärlek av hennes fingerar och laser, Liten fick även lite nålar och vi fick bra tips och råd om massage och stretch. Så två dagar lugn och ro sen var dom redo att trappa upp träningen igen och ladda upp för nästa stora mål.

Gullis har då fått vara den som tränat på i veckan och han började måndagen med träning för Pelle där han var hot, hot, HOT.

Han var väldigt duktig på galoppjobb, byten, arbetspiruetter, skolor etc. Men att trava … ja nej det var typ totalt omöjligt. Han som har travat riktigt bra ett tag och jag skulle nog ändå vilja säga att jag har hittat en till växel i traven men den hade han helt glömt bort till denna träning. Men det vore synd att klaga på att han är taggad och het, han blir bara så sjukt känslig så för mig är det verkligen så galet svårt att rida. Men det är väl så man utvecklas?

Men som alltid väldigt bra träning och vi har massor att jobba på för att bli bättre på allt vi gör. Han ska få gå en lättare start den 6:e juni är planen så det ska bli kul och se vad han säger om det!

Vi har sen varvat uteritter med galoppjobb och trim i ridhus med bommar och jogg. Och även vila och skrittmaskin. En ganska typisk vecka med andra ord och jag försöker hålla träningen så varierad som möjligt.

Galoppjobbet gjorde Gullis snabbare än innan utan att jag inte på något sätt red fort utan han har nog bara fått lite mer ork och styrka under våren. Så det är härligt och ett enkelt kvitto på träningen.

Brudarna har ju som sagt mest joggat, skrittat och vilat denna vecka. Absoluta veckan med en söndag och enklare bomjobb vilket båda gjorde väldigt bra så det känns kul och vi känner oss laddade för två fullspäckade veckor med bra hjälp runt oss för att vara så förberedda som möjligt. Även om allt sen väl kan hända när man står där på ruinens brant. Men med bra förutsättningar och trygg känsla så känns det inte riktigt lika bajs i brallan nervöst när det väl är dags.

Lyssnat på lite poddar och kollat lite vloggar. Ja, jag gillar hästar sjukt mycket och kan lyssna och titta på det i mängder. Oavsett om det är proffs eller amatörer så tycker jag att man kan inspireras lite här och där av allt möjligt.

Men … något som sas i en podd var i stil med – att mitt barn fick välja att träna eller tävla för vi har inte råd med båda och den valde att tävla så nu tränar vi inte något mer.

Jag har verkligen ALL respekt för den ekonomiska biten, tro mig! Jag sliter allt jag kan för att till syvens och sist lägga all mina resurser i form av så väl energi som ekonomi och tid för att göra det jag älskar mest och som jag är så sugen på att bli riktigt bra på. Så jag förstår verkligen att man ibland måste välja bort saker för det gör jag också! Hela tiden, i stort och smått.

Och sedan såg jag i en vlogg i stil med – vi ska inte köra slut på hästarna nu bara för att tävlingarna har öppnat så vi tränar inte för tränare längre utan nu tävlar vi. Träna fick man göra förut nu får vi vara klara med och det är tävling som gäller.

Och det är väl just det som skrämmer mig, självklart ska vi inte köra slut på våra hästar! Absolut inte! Men jag är inte säker på att lösningen sitter i att inte träna? Jag skulle nog ändå säga att det sitter i att träna rätt?! Och att faktiskt ha en tränare som är delaktig i ens plan för att ha ett bra upplägg för att ge så väl sig själv som sina hästar de bästa av förutsättningar.

Lite som jag har tagit upp tidigare hur man hör alla som har motivationsbrist bara för att man inte får tävla. Det känns också så långt bort för mig. Vi, glada amatörer, gör väl ändå det här för kärleken till hästarna? Hur kan då en tävling som blir av eller inte vara hela drivkraften? Har man inte missat något väsentligt då?

Jag är som sagt oerhört tacksam för teamet runt mig, alla kloka människor och den hjälpen jag har och jag ser så mycket fram emot två fullspäckade veckor fyllda med massor av häst!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gott & blandat.

Då har vi dragit igång den här tävlingssäsongen och vi började med en tur ner till Falkenberg och Hermanstorp. Och kanske har vi hybris eller så har vi behållit en bra form trots helt klart lite väl blandade resultat men vi valde att gå direkt ut i en nationell 2*-klass. Det vill säga att vi startar på vår högstanivå för stunden.

Det började med en något spänd, lite små missar och mycket kvar att ge dressyr men med ett städat intryck av Cindy som belönades med 68%. Det känns ju otroligt bra måste jag säga att ha en så hög lägsta nivå. För vi kan verkligen helt galet mycket bättre än det vi presterade denna gång så det känns super kul att ha så mycket kvar att plocka fram. Både hos henne och hos mig. Programträning är en färskvara som vi alla vet och jag har absolut varit för slarvig med det! Men jag har ju förmånen att få ha Rebecca nära mig så nu ska rätta till det här igen efter en vår med stängda stallar, mycket jobb och ett uns av brist på tid från mitt håll. För man har ju faktiskt bara sig själv att skylla på sin egen träning även om det är skönt att lägga skulden på någon annan.

Hoppningen började sen med vår absolut bästa hoppning någonsin och jag tror att varken Cindy eller jag har varit så bra som vi var hinder nr 1 – 5b. Sen blev det lite trångt när man skulle in mellan massa hinder och skärmar så Cindy blev först väldigt spänd, hoppade väldigt högt och slog ut en bom. Då blev hon extremt försiktig och jag hann inte ställa om min ridning så jag fick tyvärr ett stopp på hinder nr 8 och ett på hinder 10 (sista hindret) och därmed var vår vistelse på den halländska slätten över.

Super tråkigt såklart och inte alls det jag hade tänkt mig. Och himla onödigt kan man känna att både göra sin absolut bästa runda och sämsta runda samtidigt. Men är det något som jag tar med mig så är det helt klart första halvan av banan för som sagt så bra har varken hon eller jag någonsin varit.

Näst ut var Liten, eller vår allas cirkusapa som hon också är. Man kan säga att det gynnade henne och hennes kreativitet inte helt att gå ut efter Christoffers 77,5% … Tina blev föga imponerad av blandade delar i galopp, byten, sned ryggning och diverse annat som bjöds under ritten. Men Liten är alltid lycklig över att vara ute på tävling trots att hon belönas med 58% … vi har helt klart kvar att öva på för att kanalisera hennes energi. Energi är bra så länge den inte egnas åt allt för mycket delar av kür …

Efter Cindys hoppning måste jag erkänna att jag var lite spak. Hon gör ju alltid livet väldigt lätt för mig så jag var helt klart lite ur form till Litens hoppning. Så jag började med att rida så fint jag bara kunde … det är ju aldrig bra. För när jag rider fint så rider ju jag utan galopp. Att hoppa utan galopp är svårt. Så jag lyckades att dra till mig ännu ett stopp men nu på hinder nummer 4 … gav mig själv helt enkelt en mental käftsmäll och red sen resten av banan felfritt. Jo en tackar. Synd bara att den där käftsmällen inte kom ett uns tidigare. Så med 7,3 straff till till våra fantastiska dressyrpoäng och med en häst utesluten låg jag i ledning och på en 4:e plats om man läste resultatlistan baklänges…

Så ungefär samma lika som förra säsongen fast tvärtom … Det är där man kan börja skönja en viss mån av hybris i beslutet att säsongsdebutera på vår högstanivå.

Men vi hade ju ett moment kvar vilket var Litens terräng ocharmigt var väl egentligen här som det verkligen skulle avgöras om jag hade fått svindel av hybrisen eller om jag faktiskt hade en bra magkänsla gällande formen på mina hästar.

Och trots att JAG fick ett stopp på första vattnet så gick Liten ut och lekte runt den ändå stora terrängen som skördade en hel del offer. Hon var verkligen så fin och ridbar och med mig hela vägen runt den nästan 6 minuter långa terrängen. Tyvärr kom ett lite väl stort rookie misstag av mig precis på slutet av banan med tre hinderkomplex kvar. Lycklig som jag var efter den fina rundan tror jag att jag någonstans långt där inne i mig var helt galet stolt över Liten och slappnade av för en sekund, hon började bli pyttelite trött och efter en väldigt lååååång och ganska brant nedförsbacke in mot första vattenkomplexet hamnade hon lite dragande i framvikt på bogarna och jag valde den briljanta idéen att dra tillbaka … En dragkamp mot en häst vinner man aldrig … Det är den med två ben som måste komma på att – lättar man av kan man komma till ridning. Jag lättade aldrig …. inte Liten heller … varken från handen eller marken. Rimligt ändå.

Då valde jag att ta god tid på mig, gå ner i vattnet, gå ett varv runt ”ön” i vattnet upp där vi skulle rida upp ur det andra vattnet och sedan rida på igen. Detta medförde en hel del tidsfel absolut! Men har man ett stopp så har man och att då stressa till något verkar inte mer än idiotiskt i mina ögon. Att jag tog god tid på mig resulterade ju även i att jag fick tillbaka balansen i min häst, lättade av på trycket i tygeln och fortsatte rundan felfritt i mål.

Så nu skulle jag nog faktiskt vilja säga att det som kanske skulle kunna uppfattas som hybris ändå var att jag hade en relativt bra koll på att hästarna kändes otroligt fina och ridbara innan start och jag ser verkligen fram emot fortsättningen på säsongen.

Att Cindy blev super försiktig och att jag inte hann ställa om min ridning och stötta henne säger mer om min form än om hennes. Och vi vill ju faktiskt ha försiktiga hästar, det är dom som sista dagen till slut hoppar felfritt.

Att Liten var glad att komma ut och därmed bjöd på show är inget nytt under solen. En vanlig säsong brukar hon få göra ett gäng dressyrstarter innan det är dags för att tömma sitt kreativa flöde något. Men med nya tider som det är nu med restriktioner om, när, var och hur tävlingar får vara får man helt enkelt bara försöka ha henne ett uns mindre glad i början på säsongen ändå och hitta andra vägar att rasta av energin lite.

Så resultatmässigt min sämsta tävling sen mannaminne, men känslomässigt hade jag helt klart några riktiga toppar som jag tar med mig och nu övar vi vidare i veckorna tre innan det är dags att pröva vingarna igen.

Vi hann förövrigt träffa hela det här härliga gänget ur den svenska European Cup truppen, Liten och Cindy är fortfarande lite väl newbie men båda två siktar på att vara med i spetstruppen till mästerskapet 2023 som dessutom går på Segersjö. En av mina absoluta favorit banor faktiskt. Den och Malmö är helt klart något speciellt.

Vi blev snyggt kittade allesammans i nya västar tack vare InterSport i Kristinehamn, Nipet Horse och K9. Tusen tack för det!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Efter toppar kommer ibland mindre dalar.

Tanken är ju inte att man ska vara bäst på träning utan att man ska träna för att bli bäst. Men jag har verkligen varit inne i ett väldigt bra flyt med hästarna senaste träningarna och hästarna har verkligen skämt bort mig med att vara fantastiska. Och även om jag har hur mycket som helst att öva på såklart så har det känts lätt. Men denna vecka var verkligen allt annat än lätt … Denna vecka gjorde jag verkligen allt jag kunde för att göra det svårt för mig. Märkligt det där, man försöker allt man kan för att vara perfekt och ju mer man försöker desto svårare blir det, istället för att koppla på känslan och komma ihåg de viktigaste byggstenarna.

Jag är just nu i ”min nya ridning” lite av en slow starter. Det sitter inte helt i ryggmärgen än även om jag såklart tänker på det varje dag när jag rider så kan det ta lite tid innan jag helt är där från start. Och skulle jag vara lite nervös inför en träning, ja jag är absolut nervös inför träningar. Jag tror att det är sunt att vara lite på tå, vilja vara ren och fin och komma dit och vilja insupa så mycket kunskap man kan när man har chansen och möjligheten att få lära sig av någon med gedigen erfarenhet. Men då är jag ännu lite mer slow i att komma ihåg det som är viktigt, nämligen galoppen.

När jag får till att ha hästarna framme för min skänkel, stora i sin galopp och korta på sin yttersida så har inget i världen känts lättare och mer naturligt. När man har hästarna så så känns det helt omöjligt att inte pricka en perfekt distans till 100%. Men missar man någon liten del av dessa tre byggstenar så har inget i världen känts så svårt och att man rider så mycket i blindo att man aldrig skulle kunna pricka en distans. Och det var lite där jag hamnade i tisdags.

Det är just nu det svåraste för min hjärna att koppla och något som jag verkligen bara måste nöta och nöta så att det sätter sig.

Jag hamnade i ett läge där jag red ut galoppen, ibland lite för stressat istället för stort. Det är ju också en viktig skillnad. Och istället för att sätta ihop hästen på yttertygeln i den stora galoppen för att tex hitta en närmare avsprångspunkt så backade jag in ett till galoppsprång.

Om du får instruktionen att komma närmare bommen tex så betyder ju inte det att du ska plocka bort galoppen för att kunna rida på ett till för att på så sätt skapa en trängre distans. Utan jag ska ju fortfarande galoppera genom svängen i den galoppen jag faktiskt vill ha men sätta ihop min häst på yttersidan så att den är kort och spänstig i sin kropp och då kunna komma till ett närmare men fortfarande starkt, lugnt och avspänt avsprång.

Men det är där min kortslutning uppstår som mest just nu tycker jag. Att hjärnan på något sätt säger till mig att antigen – bästa att bromsa så att du kommer intill. Eller gasa för fan så du räcker fram. Båda dom två alternativen leder ju till en lång häst. En lång häst oavsett vad hoppar alltid sämre än en kort häst. Och har man tex backat in över en galoppbom då blir det ju till att bli platt som en tax för att komma ut sen för avståndet mellan bom och hinder blir ju lite direkt kortare för att du backar in, det har snarare motsatt effekt.

Så det var helt enkelt i det träsket som jag var och vandrade lite i tisdag tyvärr men det är ju dock väldigt skönt då att ha Stefan i örat och även att få träna med väldigt rutinerade kompisar. Tänkte på det att det verkligen är få förunnat att jag har typ alla av mina träningskompisar hemma som har ridit eller rider 145/150. Jag om någon har verkligen lyxen att få se och lära av väldigt duktiga människor när vi tränar tillsammans varje vecka.

Till helgen blir det träning för Lasse med både hoppning och terräng vilket ska bli jätte kul! Känner mig laddad, tar med mig tisdagens träning och vikten av att rida galoppen, kontakt med yttersidan och sen inte analysera så mycket. Jag vet att jag lätt blir detaljstyrd och kan lätt bli störd om jag tappar en detalj och det är ju så i hela mitt liv inte bara i stallet när jag rider såklart så detta är något jag jobbar på jämt. Men ni som läst ledarskap och sånt ni vet ju hur svårt det är för en rödblå person att bli gulgrön. Det är ju lite av ett livslångt projekt 😉

Och sen får man ju verkligen påminna sig om att även om man får en liten dal så är den dalen fortfarande väldigt bra det är bara det att topparna nu börjar bli så jäkla bra så då känns ibland fallet större än vad det faktiskt är.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att ha is i magen.

Klart att det känns så jävla tråkigt att vara den enda som inte är på Gärds i helgen. Klart att detta har varit något jag har laddat för sen typ årsskiftet. Klart att jag har tränat och förberett mig för detta. Men ibland kommer det helt enkelt saker emellan som gör att iallafall jag tror att det är bättre att ha lite is i magen hur mycket man än vill.

Jag går så ofta på min magkänsla när jag ska göra saker med hästarna oavsett om folk tror att jag kan klara uppgiften eller ej. Känner jag att vi är redo är vi oftast redo. Känner jag att vi inte är redo är vi oftast inte redo. Det är egentligen inte svårare än så.

Som mitt lilla hjärta i sadelkammaren som påminner mig varje dag – gör det du tror på och tro på det du gör.

Vi har valt att i försiktighetsåtgärd ha stallet stängt under en tid med tanke på det utbrott av EHV-1 som härjat i Europa, det i kombination med att det fortfarande är otroligt blött i markerna omkring här har gjort att träningen på terränghinder blivit extremt begränsad.

Cinderella V Anna Fors Photo: KimC.nu by Ateni AB

Och det är ju inte så att jag inte ridit terräng förr, för det har jag absolut. Men jag är helt övertygad om att en stor anledning till att jag hade en så bra säsong som jag hade förra året var att jag kunde få så otroligt mycket hjälp av Lasse med just min terrängridning och att hästarna kunde få träna på otroligt mycket och bra på Åbys fina bana för att verkligen vara förberedda på de uppgifter vi har ställts inför 2020.

Så efter nu drygt 6 månader utan en enda stock i hinderbanken för året så känns det inte rättvist mot varken mig eller mina hästar. Inte det att jag inte tror på mina hästar men jag vill verkligen allt annat än förstöra något som jag verkligen la tid och engagemang på att bygga upp förra året för att sedan med lite otur rasera för att jag hade lite bråttom igång.

Locomotion Anna Fors Photo: KimC.nu by Ateni AB

Jag har två rätt känsliga ston som verkligen är två fantastiskt bra hästar men båda två är lite försiktiga, den ena lite virrig och rätt lik Doris i hitta Nemo och den andra het som en raket och som inte alltid vill ha två ben runt sin mage. Trots att jag fick med mig ett stopp på Cindy i sista tävlingen förra året så avslutade jag verkligen precis där jag ville med hästarna dom kändes helt fantastiska och Liten gjorde nog verkligen sin livs runda om man ser till hur hon var att rida och hur hon lät mig rida henne.

Så just nu är det verkligen så otroligt viktigt för mig att kunna ta vid där jag slutade och kunna utveckla det ännu mer så där av tror jag att jag tar helt rätt beslut att ha just is i magen och vänta. Det är så många som pratar om motivationsbrist just nu för att man inte får tävla och så vidare. Jag väljer att aktivt inte tävla för min motivation ligger i att när jag väl gör det så vill jag vara mitt bästa för mig och mina hästar.

Vi har nu varit ute och rastat oss en gång på terrängbanan och man kan säga att båda brudarna visade upp sina specialitéer, Liten snabb som vinden men också med ett självförtroende likt aldrig förr. Och Cindy som om hon aldrig hade lämnat gården och var mer Doris än någonsin. Så allt är precis i sin ordning och om två veckor kommer Lasse upp och hjälper oss sen hoppas jag att vi är redo för vad 2021 har att erbjuda.

Så vi börjar helt enkelt med hoppning på Sundbyholm nästa vecka vilket ska bli otroligt roligt! Jag har ju fått så galet mycket och bra hjälp av Stefan och Sjöbacka under en längre tid nu och som blivit mer intensivt under våren i och med att vi fick hitta på kreativa lösningar och nu tränar digitalt varje vecka. Så det ska bli riktigt kul och se om jag kan ha is i magen även på tävling, rida disciplinerat och applicera allt nytt jag har lärt mig.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Härliga påsk.

Så mysiga lediga dagar vi har haft, hästarna har tränat på och jag har blivit drillad av så väl Stefan som Rebecca och Pelle. Det vill jag ändå kalla lyx! Vädret har verkligen gjort så att ingen har misstagit sig utan nu är det april. Men vi har trots det hunnit med att galoppera oss svettiga ute, hängt lite utan täcke och njutit av ljusa kvällar.

Hästarna känns verkligen super och har verkligen gjort så himla fina träningar. Både Liten och Cindy fick hoppa ett uns större i torsdags och även om det är mycket annat som känns svårt och som vi måste öva på. Framförallt att komma fram till hinderna på bästa sätt genom yttertygeln så känns själva hoppningen väldigt enkel. Hästarna kommer starkt av backen och hoppar väl så det är väldigt kul!

Långfredagen fick sen äntligen spenderas med Rebecca! Det var verkligen inte igår! Men det var verkligen härligt att få träffas igen, se vart mitt vinterbona hade tagit mig och sedan få en påminnelse på vad jag har att öva på i min vardag.

Det blev mycket jobb med den förvända galoppen och jag tror att Cindy ett tag inte har längtat lika mycket efter Rebecca som jag om en säger. Men det blev enorm skillnad och hon blev riktigt fin, kom igång med sina bakben och blev jämnare in i handen. För trots att Cindy är så liten kan hon få så himla långa bakben och då inte på ett positivt sätt utan då hänger dom lite bakom och sitter inte under. Vilket är ett jobb jag alltid måste tänka på med henne även i hoppningen för att hon inte ska bli för lång i kroppen. Så det var verkligen ett himla nyttigt pass och super kul som sagt att få hänga med Rebecca igen!

Gullis har fått komma ut och både gå ett långt galoppjobb vilket han gjorde väldigt bra och följde upp med ett super pass på kandaret. Känner mig lite tjatig i det men som sagt han är så mycket bättre i kontakten på det nu. Han känns stark i kroppen och det är riktigt roligt att trimma på honom.

Och apropå trim så avslutade vi påsken med Pelle-träning på annandagen. Anndao fick trimma på Gullis och dom skötte sig väldigt bra.

Liten kom in i ridhuset och började ännu en gång med att vara lite sugen på att kliva ur sitt skinn, sprang och skakade på huvudet i galoppen och var G L Ö D H E T !

Men! Jävlar i havet vilken träning hon bjöd på när man bara hade lyckats kanalisera energin lite i rätt fack. Hon är så jävla ball just nu och har hittat en ny växel i traven och känns bara så himla rolig! Att jag som sitter på sen känner mig som en tant och på riktigt var nära att fråga – när får man vila? För att om det var jobbigt att sitta på henne i traven innan, vilket det var! Så är det allt annat än lätt nu. Jag får på riktigt träningsvärk av hennes nya jag. Och då tycker jag ändå att jag rider ganska mycket och har ridit ganska mycket. Men icke. Jag är alldeles för otränad för min nya häst.

Men som sagt jag och hästarna har verkligen haft en håll käften påsk rent träningsmässigt. Super nöjd med dom och dom känns så fina!

Jag har fått bra hemläxor av alla som jag tänker på varje dag och jag börjar sakta men säkert känna mig redo för säsongen även om jag verkligen nu längtar efter terrängen!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Svårslaget.

Den som klagar på sol, mjuka grusvägar och galoppjobb ute ska ha någon form av straff det är en sak som är säker. Att den sen är lite väl mjuk i marken när det kommer till gräsytor är ju på ett sätt tråkigt för det betyder att det är väldigt svårt att hoppa terräng här uppe, det som är fördelen med lite mjuka gräsmattor är att vi har hela golfbanan för oss själva. Och det är allt annat än tråkigt.

Så alla hästarna har fått komma ut och gå backintervaller i vår galoppbacke vilket uppskattades av alla skulle jag säga. Och tro det eller ej men den som bockade mest var faktiskt Gullis … Men som alla vet – Lycklig häst! Lycklig ryttare!

Alla fick gå varsitt mer eller mindre copy paste pass där alla fick gå 8 vändor upp för backen och alla hästarna kändes väldigt fräscha och fina. Dom kändes ett uns lika i sitt flås också alla stod på bra till vända 6 och sedan hade udden gått ur lite till vända 7 och 8.

Gullis var faktiskt den som nog låg på mest dom första vändorna, Liten var ju super pigg såklart, hon blir ju lite som en motorcykel och slickar så väl marken som kurvorna när hon tar sig fram. Cindy var faktiskt inte så mycket Doris som hon kan vara när vi kommer ut i skogen så hon höll god fart redan från vända två i backen. Vända ett är ju alltid lite av en flaxig färd upp för berget.

Men som sagt riktigt bra pass för hästarna och planen är absolut att dom snart ska få komma dit igen och gå ännu ett pass i backen. Tycker den är väldigt bra att träna i och förra säsongen kändes hästarna väldigt starka och redo så jag hoppas helt klart att backen ska göra sitt även i år. Jag har ju dessutom hittat en till backe men som dock kräver en något längre utflykt men planen är 100% att hästarna ska få åka ut på ett litet äventyr och även träna i den backen några gånger emellanåt.

Så härligt med ännu lite mer vårkänslor, sol och värme. Glada, pigga hästar och roliga ridpass. Dock verkar vädret se ut att vända lite? Men jag hoppas att det ångrar sig och behåller våren!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar